walkthisline.blogg.se

Jag är helt slut... Orkar inte göra nåt av det jag borde, vill inte ha de så här, har tänkt massor på han, på förr, vad som hänt. Vill bli lycklig men det går inte. Min kropp orkar inte, min själ orkar inte. Går liksom bara runt som i ett skal av mig själv. Likgiltig. Tycker inte att nåt är det minsta kul, försökte kolla på "svenska" roliga klipp (de flesta från usa) jag drog inte ens på mun en endaste gång... Orkade inte sitta kvar o konversera, har inget att säga, bryr mig inte om nåt. De frågade vad det var när jag gick. Kunde inte säga. Kunde inte säga för klumpen i halsen som stoppar gråten från att välla ut, hopplöshetens ilska och ångest som dansar inom mig som älvor på ett fält, som om de skulle komma ut gå loss som en stormande orkan och sedan lämna mig i en slapp, urvriden, blödande hög på golvet längst ner i ett mörkt mörkt hål...

Jag vet att man inte ska så bråttom till allting men kan inte rå för det.. Känns som att tiden bara springer iväg och inget kan man göra åt det. Alla blir äldre och föräldrarna börjar komma upp i åldern då många speciellt av männen droppar av i diverse hjärtattackaer osv. Jag ser ju inte mina päron som så gamla som 60 då är man ju gubbe o tant liksom.. Börjar ha krulligt grått hår och sticka tröjor till barnbarn och gå med käpp och rutig kepa.. Var så när jag växte upp iaf, min mormor och morfar var väl så, men nu är det väl en annan tid. Men när jag ser på dem alla rynkor som tillkommit i ansiktet, de trötta ömmande, stela, stapplande kropparna efter mycket slit så blir jag lite rädd. Men 60 är väl det nya 50 precis som jag som snart är 30 är det nya 20.. Lite så är det ju man ska hinna med så mycket så allt förskjuts liksom trots att man har mer bråttom än nånsin att komma ur barndomen tycker jag det verkar som iaf) Jag skulle gärna vara barn igen eller iaf ungdom, få börja om.. Ta vara på tiden, faktiskt lyssna på historialektionerna istället för att göra rebusar, sova eller sitta på en buss hem! Leka ute i trädgården och njuta av att egentligen inte ha några problem alls inte ens en aning om vad som komma skall.. Fats när jag tänker tillbaka så är det mycket smärta, gråt i halsen. tomhet, utanförskap, förvirran, ensamhet m.m jag skulle vilja slippa så egentligen vill jag vill inte gå tillbaka (isåfall typ till 50talet eller 1800talet el nåt) utan mer bara stoppa tiden nu! Så att jag slipper mista någon, ha kvar de som fortfarande finns och inte behöva ha så brättom. Ja vet, ja vet!! Man ska inte ha bråttom och det har jag inte utan jag känner mig bara så sjukt stressad!! Inte blir nåt bättre för det, de vet jag också men jag kan inte råför det! Känns som att jag inte gjort ett skit med mitt liv hittills.. Men ser jag tillbaka tio år så har jag hunnit med rätt mkt ändå, kanske bara inte så mkt som jag velat och som jag värderar så högt. Kom precis på att mycket av att jag känner såhär tror jag har med att göra att jag inte låtit värdera mig själv så högt, jag har mått mkt dåligt, tagit många smällar och det är nog det som gör mig så besviken.. Jag har gett så mkt av mig själv men inte fått samma tillbaka så efter år av givande både i jobb och relationer står jag här helt urpumpad, less, tom och ensam utan mkt till vilja och hopp för mig själv.. Jag har haft så många drömmar, saker jag vill göra inom yrekslivet, alla resor och platser jag velat ta mig an. Att ha en familj, ett fast förhållande har länge varit en högt prioriterad del av mig men det har fan aldrig funkat. Har stått kvar vid omöjliga platser alltför länge innan jag sett att dessa platser kommer aldrig att röra sig, bli varmare el ge mig det jag behöver. Jag kan inte råför det men jag vill ju ha det där NUUU!!! Såklart att jag hellre vill ha en familj med rätt man men när och hur ska jag träffa honom?? Jag vill inte vara en gammal mamma och min bioklocka har tickat ganska starkt de 2 senaste åren. Trodde alltid jag skulle vara den första som fick barn då jag är den som varit förhållandetjejen i vår umgängeskrets. Visst jag är kanske inte gammal om någon som är 60 el t.om 50 får säga sitt.. Men ändå, jag är ju redo! Jag vill gärna vara tillsammans med killen ett par år innan man skaffar barn, gärna gifta mig och bara vara sådär underbart baravikära<3 Utan att det skiter sig sen!! Såg på Anna Anka igår och hon sa att du känner inte en man förän Ni skiljer er och det var väl lite så det va med mitt senaste som allt var så där rosenskimrande med först men iofs tror jag att jag förskönar det en hel del. Sedan får man ju välja vad man vill stå ut med, jag är inte heller perfekt men när jag tänker tillbaka på vissa saker och undrar var det jag som var så överkänslig?? Men så tänker jag på Klas, Klas Carlson i Bonde ni vet. Vid första anblicken tyckte jag väl han såg lite nördig ut och tyvärr föll väl inte hans utseende mig i smaken men jag tyckte ändå han verkade vara en sån himla varm ocg genomgo person 8de kan nästan inte bli bättre hehe om han fick sägat själv;) Då kommer jag fram till att nej, Clas skulle nog inte sagt el gjort så, så kanske finns det fler som han... Nu hoppas jag att detta inlägg kommer att synas med alla enter jag har gjort för är det bara en hellångtext kommer datorn åka på lite stryk.. Visste Ni förresten att endast 25% av alla datorer som finns har råkat ut för slag, sparkar el liknande typ av misshandel av sin ägare:) Lite tyckte jag. Fast man får nog inte sparka så hårt, kan bli dyrt...

Jag vet inte varför förra inlägget inte kom med några enter eller liknande.. Tycker själv det är jobbigt attläsaentextsombaragåriett!! ;) Tänkte på de jag skrev som min mor sagt att när det är rätt så känner man. När jag träffade min Mr x så va de verkligen så! Då tänkte jag att det otroliga hade hänt, morsan hade rätt! Vet inte om man kan kalla det kärlek vid 1a ögonkastet, han var ju egentligen inte min typ av de lilla jag visste då men det sa verkligen bara Klick! Våra ögon möttes och nåt hände och sedan efter den dagen kunde vi inte tänka på nåt annat än varandra! Vi flyttade ihop med desamma och var tillsammans dygnet runt i ett halvår, ständigt i varandras famn eller hållandes en hand... Allt bara kändes så rätt, jag lade undan mina misstankar om att han skulle va gay!?! och allt flöt bara på... Vi hade samma värderingar, var otroligt lika på många sätt, envisa ensamna förvirrade själar som behövde varandra så mycket! Jag har oftast alltid velat bo på en gård ha djur osv så det är viktigt för mig att mannen också vill det och det ville han men jag började tycka att han va lite lat ibland. Jag gillar de här från förr att mannen kanske står lite mer för de praktiska sakerna som kräver mer muskelstyrka som männen oftast har och kvinnorna sköter det här lite mer fixandet och ompysslandet. Jag vill verkligen ta hand om min man och känna att han tar hand om mig! Sen är jag inte den som är den, tycker såklart att han ska veta vad man gör med en dammsugare (på golven) och hur man lagar lite mat och jag hjälper mer än gärna till att ta i, banka, hamra och bli lite skitig! Men sen kom det andra som var att jag kunde se lite otacksamhet, min familj bjöd generöst på mat, husrum och presenter. Jag är van vid att tacka och visa lite tacksamhet men många gånger fick jag skämmas över hans beteende. Jag tänkte att kanske övereagerade jag för alla tyckte ju att han va så bra. Men nu i efterhand har jag fått höra att även andra reagerat på att jag var den som fick ta befälet, se till att saker blev gjorde, fick styra upp och fixa grejor. Att sedan sticka iväg utan att säga för hur länge, säga att det bara är i min hjärna som han aldrig skulle komma tillbaka, att det är nåt jag hittat på, att dagarna innan säga att våra planer fortfarande är "på" och att han älskar mig. För att sedan sticka, vägra höra av sig eller svara på nästan två veckor och sedan säga att nu är det slut, det bara är så, finns inget att göra något åt... Det är för mig konstigt!!! Får mig att tvivla.. På mig, på honom, på andra.. Andra har sagt hur bra vi passade ihop, jamen varför händer detta då?? Är det jag som gör att han inte ville stanna, hade han rätt när han sa att han var tvungen att vara arg på mig, att han var tvungen att skrika åt mig för annars fattade jag inte?? Han visste inte om att jag kunde må dåligt när vi träffades, vi pratade lite om det men det blev mer så att jag fick axla rollen som den starka. Kanske blev det för mkt för mig, kanske kunde jag inte tro att jag kunde vara lycklig, kanske behövde han någon som inte själv kunde bryta ihop? För det gjorde jag och jag skäms över vissa gångerna, men jag kunde verkligen inte rå för det. Jag hoppas och önskar och tror att jag kommer att övervinna detta och att det inte ska behöva bli så kraftigt igen men samtidigt så är man ju två.. Jag kanske skulle klara mig bättre med någon som faktiskt var lite starkare än mig själv, som kunde ta mina utbrott, som var lugn och trygg och kunde ta mig i famnen när jag som mest behöver det. Jag vill så gärna vara det för någon men har väl nästan aldrig haft någon som varit så för mig, på riktigt. Då blir det svårt, att ge av mig själv utan att kunna få fylla på med rätt saker tillbaka. Det måste väl finnas såna killar? Jag har väl inte tittat på de rätta ställena antar jag.. Hoppas han hittar mig, el rättare sagt hoppas vi hittar varandra!! Jag menar vill ju inte vänta hur länge som helst! Men sen ska man ju ha rätt att varje dag må bra o va lycklig också väl... Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om att han ska vara den personen. Är det som är så svårt, hur ska jag tänka. Jag vill gärna ge människor både en och tio chanser. Men kanske borde jag inte det. Jag tycker ändå att med facit i hand är vi otroligt lika och skulle kunna ge varandra den chansen för vi har sårat och svikit varandra på konstiga sätt som bara vi kan förstå men samtidigt har jag ju gjort detta många gånger förr. Jag är inte själv felfri det står jag för och kan därför inte begära detta av någon annan men ändå jag kanske borde tänka bortom min längtan och romantisering och tänka att denna person är kanske inte rätt för mig. Jag kanske inte ska behöva såras på detta viset och det kanske finns en annan som har allt det här jag behöver att ge mig om jag bara vågade....??? ps, kollar min text och ser att skiten fortfarande gårietttrotsattjaggör enter och mellanslag!! Nån som vet vad det beror på?? Trevlig Fredag btw

Jag är rent ut sagt livrädd! För hur det ska gå, jag vet att det är jag som är king of my castle men har ju inte ens nåt castle och jag vetefan hur jag ska klara av detta!! Vill verkligen bara bli fri och lycklig, kunna må bra och slippa den här ständiga vidriga följeslagaren som bara ger mig ångest, rädsla, hopplöshet, tomhet m.m Har kollat massa beverly hills och desperate housewives och jag vet det är bara en film men de säger mkt kloka saker där... Lynette pratade om att det är lätt att glömma bort vad man faktiskt har. På sin bröllopsdag är man lyckligast i världen och man blir hög bara på tankarna av att man gör någon annan lycklig och att just den här fina mannen älskar mig och vill ha mig! Sen vartefter tiden går så glömmer man detta och letar ständigt efter saker "utifrån" som man tror kan göra en lycklig. Man söker och kanske provar dessa stimulin som kan vara allt möjligt från olika jobb, kläder, alkohol,saker till hemmet, resor, otrohet osv men man blir ändå inte lycklig.. Varför? Jo för att det hålet man försöker fylla inom sig kanske redan är fyllt fast man har glömt detta... Tror det stämmer in på många nu för tiden. Jag och en väninna återkommer ofta till den frågan i kärlekslivet; När ska man vara nöjd? Ska man bara "nöja" sig? ska man alltid tro att det finns något bättre? Ska man inte nöja sig förän man fått den känslan man tror sig kunna finna då man är helt tillfredställd och dessa frågor och tankar inte förekommer?? Min mamma har också sagt att när du träffar rätt så känns det! Jag har alltid avfärdat henne med att hon vet inte hur det är att träffa kärleken idag, hon och pappa träffades under gymnasiet (fast de gick inte ens i gymnasiet för de behövde man inte då, kunde jobb utan behörighet till allt) Men idag har jag vänner som dejtat på internet oavbrutet i 2års tid och inte hittat rätt. Jag har vänner som varit ihop med sin highschool sweetheart och blitt dumpad av han och ändå inte veta riktigt varför. Jag har vänner som i 10 års tid velat ha ett förhållande men aldrig fått nåt! För att inte tala om mig själv som haft förhållanden nästintill oavbrutet i mer än 10 års tid men det har alltid slutat med hjärtesorg och förtvivlan! Jag har haft killar jag inte ens varit intresserad av utan tagit dessa bara för att de gillade mig, killar som värderade förhållanden till ölflaskan högre än mig, killar som stängt mig ute, som gjort mer vad sina föräldrar sade än mig trots att vi bott ihop. killar som inte vågat stå för att vi varit tillsammans, killar som haft andra bakom ryggen på mig, killar som anklagat mig att ha haft andra lika ofta som jag verkligen försökt att visa denna person att de inte finns någon annan för mig, killar som ständigt talat om för mig att när jag blivit "snäll" så kan vi ha det bra, allt är mitt fel och jag söker ständigt bekräftelse från andra genom att gnida fittan mot dem och erbjuda dem rumpa osv!!! Jag kan bara säga att jag har aldrig varit otrogen.. Jag har sagt och gjort saker som jag inte direkt är stolt över, jag har missförstått och missförståtts men jag har bett om ursäkt och jag har väldigt sällan menat att vara elak mot någon. Jag är en väldigt speciell och kan vara väldigt känslig person därav många missförstånd men innerst inne är jag rätt lätt. Jag vill bara bli älskad och få älska tillbaka helt ärligt enkelt och okomplicerat!! Det jag menar är att de inte är så lätt! Iaf har det inte varit det i den här delen av världen. Sedan har vi vissa som verkar gå igenom livet på en röd ferrari, visst alla har det svårt ibland och nej jag tycker inte bara synd om mig själv men jag tycker att om det finns 10 svårigheter att dela ut, snälla vad jag önskar att de kunde spridits lite!! Ge alla en svårigheter var eller två på en person men jag tycker att när det börjar komma upp i 80-90% svårigheter på en person som de gör för mig så tycker jag att NU RÄCKER DET!!! Det finns alltid dem som har det mkt värre och det vet jag och jag är ledsen för deras skull men jag är ju bara mig själv och kan bara jämföra mig med det jag vet och mina problem. Jag vet att jag har och haft ganska mkt mer problem än många andra "vanliga" människor och jag försöker se det som att jag lär mig ngt, försöker vända den smärta och förtvivlan jag ofta känner till ngt positivt men nu börjar jag tröttna. Jag önskar ingen annan allt det helvete jag gått igenom på en förhållandevis kort del av ett liv. Men ändå jag är snart 30 och de flesta lever inte upp till 90 så jag har väl typ gjort 1/3 av mitt liv och den delen har mestadels varit olycklig och smärtsam och många gånger funderat på denna gåva av liv som för vissa aldrig blir en gåva utan bara en smärta som man måste göra sig fri ifrån. Jag har flera gånger tänkt att det kanske inte var meningen att jag skulle leva, vissa kanske inte ska få må bra... Men sen har jag ändå den där lilla delen som ständigt fräts ner av slag och sparkar och svek som ändå hoppas på att få stå med rosiga kinder, vid ett rött hus omgiven av djur, barn och en man som tittar beundrande på mig och jag ler. Ett äkta leende som jag inte bara kan stoppa som kommer ända inifrån och ut och in igen!! Snälla låt min dröm bli sann!!

Att vara sjuk, har fattat att många är det men jag är trött på det nu! Nu pratar jag bara om att va förkyld, hosta, snora osv men det bryter ner hela mig, mådde ju bättre innan nu jul o nu känns de bara skit.. Kan ha varit att de va mkt att stå i då också och nu är allt bara slut... Hade ju nyår som min egen personliga tidsgräns för när jag skulle ta tag i mitt liv igen och nu är jag där.. Livrädd och utan en aning!!! Skulle ta tag i mina plufsiga valkar som väller fram här o var men det "går" ju inte nu när jag är sjuk... Men jag vill ha tillbaka min tränade kropp, trivs inte alls nu... Vet inte hur jag ska ta mig vidare... Hur börjar man, hur gör man?? Rekord för mig nu, har aldrig varit själv såhär länge... Snart 3 mån!!! I ett litet skämtmoment min psykolog hade frågade hon hur lång tid det tagiot förut ocgh sa sedan att då kanske vi ska börja va oroliga nu snart;) Jag vet att det är bra att va själv och det är ju otroligt att sen jag började träffa killar för typ 13 år sen är det den längsta tiden som gått nu utan att jag haft nån!! Men min dröm är ju att ha nån, inte vem som helst såklart men har ju varit redo i flera år för ett seriöst förhållande där man verkligen kan satsa!! Och vinna!! Vart finns han??