13
Det sägs ju att 13 är ett oturstal men trots att jag har min beskärda del av tvångstankar så har jag inte hängt med på den grejen. Flera har sagt till mig att 2013 ska bli ett BRA år! Hittills har det ju tyvärr inte sett så ljust ut för min del.. Men kan ju alltid hoppas att det vänder!
Förut tänkte jag mycket så att om jag inte gjorde en speciell grej så skulle något hända. Det kunde vara alltid möjligt som jag skulle göra ppå ett visst sätt annars... Nu har jag försökt att vänja mig av med vissa av dessa beteenden så nu kanske jag bara gör dem 8 av 10 gr;) Har fortfarande vissa "favorittal" osv och allt måste vara jämna tal det är viktigt! Någon gång kan det hända att jag vågar ta ett ojämt för jag försöker tänka att vad kan hända? Det vet jag ju inte men jag tänker att om något vill hända så gör det oavsett om jag trampat på ett visst ställe eller inte!
Annars är jag otroligt deppig just nu-överraskning va;) Har faktiskt gråtit lite för mig själv, borde jag nog göra oftare och kanske göra det med andra men det har jag ju så svårt för men min börda är ju rätt tung om jag går och bär på den.. Så ett tips till Er andra; visa Era känslor, våga vara sårbar och ta emot andras omtanke, stöd och kärlek!
Ja visst är det konstigt att det är så lätt att berätta för andra vad de ska göra och vad det är värda när jag inte kan göra desamma mot mig själv...
Men vi är alla värda att må bra!! Glöm inte det..
Jag har tänkt mycket på haan, råkade kolla gamla meddelanden och bilder. På alla kort tittar han på mig med den där blicken. Den lysande, glittrande blicken som är full av kärlek och kanske beundran. Jag fattar inte hur det kunde gå så fel. Borde jag vänta på honom? Ska jag kanske skriva till han och fråga om det finns en chans, men även om han säger nej kommer jag ju inte helt att tro på det. Kan inte tro det för om han verkligen kände som han gjorde borde han inte kunna glömma mig helt. Man kan leva i en lögn det vet jag men tillslut måste det väl komma ikapp även honom. Han sa och gjorde så mycket saker som kändes så äkta och det skulle ju vara vi för alltid. Vi var ju varandras tvillingsjälar! Eller ljög han när han sa så? Han berättade saker han aldrig berättat för nån, tog mig till platser han aldrig tagit någon..
Den person han verkar vara nu känner jag inte igen.
Min kille var ju i stort behov av mig, att ha mig vid sin sida, han var lite av en drömmare som jag. Nu vekar det vara dans och fest och oberoende och en väldig självständighet som han inte hade med mig. Då ville han ha mig precis brevid. Men jag vet inte om det bara är önsketänkande från min sida att det bara är på ytan och att innerst inne är han fortfarande den ledsna, arga, svikna, förvirrade lilla pojke som törstade efter min kärlek.
Jag har ju själv varit den i många år som verkar vara glad, tuff, framåt, okänslig osv men som på insidan varit liten,, rädd, sårad, trasig och i stort behov av ömhet och trygghet utan något som helst självkänsla..
Jag kan ju inte veta hur det är och han valde att vända ryggen till och fly till andra sidan jorden, borde kanske se att det är ett problem i sig. Jag kanske borde hata honom lite mer istället för att sörja..? Tänka att det är his lost och att jag kan inte göra något åt någon som inte vill kan el vågar fullt ut!
Men samtidigt vill jag så gärna att det ska funka, vill inte gå miste om våra planer, våra minnen och de platser som vi skulle besöka. Vissa av de platserna kan jag ju inte göra med nån annan. Vi var så lika på många många sätt och jag har aldrig nånsin varit i närheten av att vara så kär och lycklig som jag var då...
Men som kelly sa i bh, how much doubt is to much?
På slutet kände jag ju att jag inte kunde vara med honom trots att jag ville, han var alltför arg och drog sig bara undan. Det kan ju inte bara vara pga mig, från början erkände han ju att han var komplicerad men mot slutet fick jag ju höra att allt bara var mitt fel och pga mitt mående. Men jag vet egentligen att det inte var så men ibland tror jag det. Jag älskade ju honom. Ibland tyckte jag som sagt att han var lite lat, ego och ansvarslös och jag tänkte hur ska det gå sen? När vi bildar hus och hem.. Borde jag lyssna på de tankarna och tro att det finns en annan som jag kan bli lika kär eller borde jag försöka tvinga undan min egna ångest mot tiden och att jag vill ha en man och hem o familj nuuu snart!! och helt enkelt vänta på honom och se.. Kanske behöver han bara ett halvår.. Men å andra sidan har jag inte gjort annat än o vänta. En väntade jag ju på i 3år och när jag ser tillbaka på det så tycker jag att det känns otroligt onödigt att jag slösade 3 år på nästan bara skit som fick mig att må sämre!!
Men jag är så rädd att inte hitta det jag vill.. Man kan ji unte få allt? eller? men jag vet att vissa har det.
Vågar jag tro att det finns en kille som kan bli min bästa vän, en trygg famn att luta sig mot, en partner som delar mina drömmar och värderingar, som jjag kan ha kul med, alltid känna trygghet och stöd, som jag inte vill vara utan någon gång, som aldrig får mig att tvivla på oss, som jag inte kan se mig mätt på???
Hjälp
