walkthisline.blogg.se

En tjej som bor på landet, älskar djur, natur, vänner, familj, resa m.m Har nyligen efter många års upp och nedgångar fått diagnosen Borderline. Jag hoppas att jag äntligen ska få den hjälp jag behöver och lära mig hantera mina xtra starka känslor och kanske göra de till min fördel istället för att stjälpa mig. Jag är en glad tjej som gärna hittar på hyss och bus, jag vill leva och drömmer om att hitta den äkta kärleken och att få en egen familj och leva lycklig i alla våra dagar. Jag drömmer om att bli fri! Fri från ångest, ambivalens, introvert, depressioner, krossat hjärta, låg självkänsla och självhat. Så följ gärna med på resan och tillsammans kanske vi klarar detta!

Funderingar

Publicerad 2013-11-02 14:37:43 i Allmänt

Jag har just tittat på 2weeks notice.. Helt ok. Inte för att jag tycker deras förhållande är idealiskt men jag vill också bli kär<3
Ha nån som kämpar för mig! Känna passion och vara snuskigt lycklig! Jag vill börja leva på riktgit är så himla redo för det! alla omkring mig börjar stadga sig, bara jag kvar.. Jag som trodde jag skulle vara först!
Nu är det ett år sen han drog, jag vill inte ha tillbaka han men jag vill ha nån. Han. Den rätta!
Men hur ska jag hitta honom??
Jag äter massor nu igen, hetsäter i smyg.. För att dämpa ensamheten antar jag.
Vet inte hur jag ska komma ur det..??
Funderar på staterna men vet inte om jag vågar..
Hjälp
Kommentarer (1)

News...

Publicerad 2013-10-05 12:48:32 i Allmänt

Hoppas att Ni alla mår bra!!
Var ju otroligt länge sedan.. Har inte haft varken motivation tid eller lust har väl inte riktigt det heller..
I korta drag; En del har hänt, efter min underbara utlandsvistelse så blev jag lite som pånyttfödd!
Jag mådde myucket bättre, jag kom hem och började jobba tyvätrr på ett riktigt ruttet jobb som kunde få vem som helst att stupa psykiskt. Så jag försökte i 2 mån sen sa jag upp mig och det kändes mycket skönt!! Jag började träna och gick till min ätstörningspedagog. Jag åt bättre. Ett bakslag var dock att MBTutbildningen jag blivit LOVAD av flertalet psykologer drogs tillbaka i 1,5 år då en annan i gruppen var från samma by som mig. Jag blev såklart väldigt uppriven och det kändes tungt, jag är inte ens säker på att de får göra så enligt lag!
Jag hade god lust att gå och hänga mig utanför deras dörr men kände med min nyvunna energi att det inte var värt det! Tycker bara att det är förjävligt att det ska va så svårt att få psykisk hjälp i detta land.. Annan sjukvård har du inom 3månaders garanti på! Sjukt...
 
Sommaren flöt på fort som bara den, hade mycket att göra fast jag vet inte riktigt vad.. Kom igång riktigt bra med min springning, löpte 1mil var å varannan dag å de va riktigt kul!!
Häll mig borta från karlar gjorde jag med trots att de en liten period var mkt utgång på helgerna med en annan vilsen själ.. Sedan en dag så träffa jag en kille som jag vet vem det är men aldrig tänkt på i såna banor , våra vägar möttes å vips hade jag träffat en kille som ja va attraherad av fysikt, vi hade riktigt kul ihop, han skrattade åt mig, han fick mig att skratta, det kändes enkelt, vi kunde prata om det mesta, han verkade ömsint och vänlig men kanske lite surskallig och aningens rädd.. Men vi lekte förhållande unde några veckor när de plötsligt sa stopp..
Han visste inte va han ville, nåt fattades, han va kanske inte över sitt ex, han ville bara jobba o bli rik, fast jag hade allt han ville en flickvän skulle ha,, å genast kom spelet igång, vill han träffas el inte, ska jag bli honom underdånig osv...skit! Jävla karlara,,, fattar inte hur de tänker..
Men får väl hoppas att de är som SHM sjunger; Dont you worry Child, heavens got i plan for u...
 
Jag hoppas det! Undrar bara när den ska bli av!
Kom in i ett litet depp, fanns plötsligt inte så mkt att göra, låg mer i sängen å gick runt å våldnande mig..
Mor sa att vi skulle åka utomlands, då vi aldrig har gjort nåt tillsammans kändes detta väldigt skrämmande och ovant men vill ju gärna komma till främmande länder och som vanligt så trivs jag under stjärnorna vid havet och verkligen njuter, då känner jag mig fri!!
Vi blev faktiskt inte osams men vi connectade heller inte så som jag kanske alltid önskat men kanske får acceptera att de är som det är.. Man kan ju inte få allt..
Men vore kul att få nåt iaf;)
 
Jag kom tyvärr av mig med mat och träning där så nu har jag gått upp lite igen trots att jag lovat mig själv att inte fetta på mig igen, älskar att va smal!! Men just nu älskar jag socker och finner inget motiv i löpning.. Tyvärr..
Men vet att de är väkl bara jag som kan ändra på detta m,en fan går ssååå trögt.. Svårt att starta..
Har börjat jobba på dagis också, faktiskt rikitgt kul oftast och så mkt lugnare och skönare än restaurangbranschen! Har en speciell pojke som haft en jobbig uppväxt och som har nåt slags problem, men vi kommer bra övverrens och jag önskar verkligenm att jag kunde hjälpa honom<3
 
Har också skaffat mig två hästar jag ska utbilda och sedan sälja och kanske kunna tjäna lite pengar på. Riktigt roligt men mycjket jobb så man är ju aldrig ledig.. Kommer nog bli tufft att sälja dem också, men vi får se.
Känner mig inte speciellt social annars, men skulle gärna vilja ha en egen gård, egna djur och företag och gärna min egna snälla, snygga, tuffa, arbetsamme, lojale bonde.. Vore ju drömmen!
 
Lite funderingar på usa också men vet bara inte hur ja ska gå till väga...
 
Känner att jag vill börja få ording på mitt pussel nu iaf!! Jag är redo!!!!
 
Kärlek till världen<33
 
 
Kommentarer (0)

Tisdag

Publicerad 2013-02-19 19:06:21 i Allmänt

Det är ungefär 3 månader sedan jag bröt ihop totalt. Men det börjar kännas lite lättare nu.. Så om det är någon som mår skit, ta detta från mig. Jag har i olika perioder i mitt liv mått riktigt uselt och skit. Har inte förstått meningen med mitt liv, varför leva om livet bara är fyllt med smärta?! Jag har fortfarande mycket smärta som kommer och river tag i mig ibland när jag tydligen låtit bli att tänka på han, ensamheten, sveket, oron och stressen inför framtiden. Har även kommit på att jag inte vill tillåta mig själv att må bra för länge. Min ätarcoach sa till mig förra veckan att jag måste tillåta mig själv att vara bra, må bra och vara snäll emot mig själv! Jag är värd saker! Har tänkt väldigt mycket på detta och fast jag redan vet om mycket i min historia så kommer jag hela tiden på nya saker! Jag har alltid haft pojkvänner, jag har varit någon ioch med dem, har jag nån är jag nån, lyckas jag fixa nån annan strulpelle så är jag själv mkt bättre än om jag är med en vanlig snäll kille. Men detta är ju fel! Min nya individual mbtpsykolog han killen, sa att jag pratade som att killar var en drog för mig. Inte att jag hade många alltså men utan att jag var beroende. Jag har ju alltid bytt beroenden, har jag haft ett struligt förhållande har det kanske gått bättre med maten, men jag kanske har druckit/shoppat mer plus mått psykiskt jävla illa pga relationen, sen har det tagit slut och jag har hamnat i en hetsätarperiod osv Så fortsätter det runt runt. Men jag har aldrig varit helt fri. Förutom nu! Helt fri är jag inte.. Men.. jag har ju chansen! Att försöka iallafall. Jag är singel(hatar det ordet) ovant.. för första gången och längsta gången! Jag håller på och tar tag i alla delar, psyket, maten. jag har fått ett nytt jobb. Har ingenstans att bo men okej. Jag har alltså nu fått hjälp från flera håll men måste såklart göra det tuffaste jobbet själv. Men jag har chansen nu, att INTE byta beroende utan istället bli FRI!
 
Jag ska alltså försöka ta hand om mig själv, bara göra saker som jag mår bra av! Lära känna mig själv lite bättre, se till att göra bra mat till mig själv, motionera för att jag mår bra av det, leva sunt som får mig att må bra. Man behöver inte må dåligt!! Jag ska bli stark i mig själv, lära mig säga NeJ. Säga vad jag tycker och känner, ta reda på vad JAG vill ha för relation. Jag tror verkligen att det finns nån därute till mig som jag kan bli riktigt lycklig med där man inte behöver "stå ut" med saker, inte behöver känna smärta och rädsla. Frågan är åter igen vart jag ska finna han?!
 Men jag ska inte ge upp. Jag är som sagt ganska fram och tillbaka, upp och ner i mitt mående och mina känslor men jag har ändå haft en del positiva känslor den senaste tiden, fler glädjerus och "sitta i bilen för mig själv och skrika av glädje" moments har det också funnits.
 
Tänk om jag kan lyckas nu! Det vore ju absolut fantastiskt! Tänk om jag blir så stark och så snäll mot mig själv att jag känner igen en dålig relation direkt och inte tillåter mig att vara i den.! Tänk om jag blir jättetuff och fri och lycklig och en hel del annorlunda om jag lär mig att leva lite mer för mig själv!
 
Wow.. Jag hoppas verkligen att det går vägen, att jag orkar!
Jag försöker tränga undan ångesten när den kommer, kanske inte heller så bra men jag orkar inte just nu.
Jag ska iväg på en liten spontanresa nu också! Ska bli så himla skönt! Jag och en vän. Sedan är tanken att jag ska stanna kvar ett tag själv, om jag vågar. Hoppas det.
 
Hoppas Ni mår bra. Ta hand om Er själva för det är Ni värda!
 
                                                                        <3
Kommentarer (6)

Fredag

Publicerad 2013-02-15 18:39:37 i Allmänt

Tiden går så fort! Har haft ganska mycket för mig denna vecka. Går också väldigt mkt upp och ner hur jag mår. Skiftar fort från att vara glad, förväntansfull, hoppfull och känna att livet kanske kommer ordna till sig till slut, till att känna ångesten komma tillbaka, hopplösheten, värdelöshetskänslorna, ensamheten, sorgen smyger sig på i nästa stund.. Har därför funderat på om jag kanske ska börja med att ta medecinen jag fått, var ju inte bara antidepp utan också ångestdämpning och väldigt mild sådan. Jag är ju inte direkt för medecin och tycker absolut inte man ska ta nån utan att gå i terapi också men det gör jag ju. Att bara testa en sväng kanske kan va nåt ändå, en stund i livet kan man ju behöva lite extra skjuts och är det så att jag blir för likgiltig eller inte känner nåt eller bara mår sämre går det ju faktiskt att sluta!
 
Ska ju snart börja på MBTn också, ska byta psykolog från min tjej till en kille!! En man... kanske typ knappt 40 år med långt hår(det gillar ju jag, långt hår alltså inte 40årinhar) men jag tror inte jag kommer bli förtjust i honom iaf!
Vore ju lite typiskt mig, men Nej. Jag tycker bara det är lite jobbigt med en kille, känns som att han kommer ta parti för killarna och att jag inte kommer kunna prata med han på samma sätt men min tjej tyckte ändå jag skulle testa. Hon sa att det kanske var bra för mig att ha "en man i mitt liv som jag bara hade ett proffissionellt och plutonskt stabilt förhållande" med.. Jag tror hon har rätt! Nu fick jag iaf träffa han igår och det blev succe´!! Han var lite seg som killar kan va, kunde inte skriva o lyssna samtidigt;) men han var lite humoristisk och ironisk precis som jag! Så jag kunde också vara sådan, tror även han kommer att kunna pressa mig lite på sätt som jag kanske är lite obekväm i men som ändå är bra för mig! Så de kändes väldigt bra, som om vi träffats många gånger och jag kunde säga det mesta till han så det blir nog riktigt bra.. Hoppas jag!
 
Har också gått rätt bra med ätandet å motionen. Jag och "Doris"hunden har varit ute och både gått och åkt skidor! Riktigt kul, har kört lite crosstrainer också och ätit skapligt bra. Har fått i uppgift att fylla i en matdagbok av min ätstörningskvinna. Nog för att jag fuskar och inte fyller i varje dag men tror att det hjälpt mig lite då man ser mer svart på vitt hur man äter och börjar fundera lite på olika orsaker till att de ser ut som de gör vissa dagar. Vill ju inte att de ska se allt för hemskt ut att visa upp heller;) Har också fått lite annan motivation då jag känner att jag vill bli smal igen! Vill inte känna mig obekväm och känna valkarna trilla ut ur kläderna hela tiden. Är förbannad att jag lät mig jangsera(stavas det så?) när jag var i så himla fin form. Men nu äre som de är och jag ska banne mig dit igen! Utan honom... Han är tyvärr opålitlig också kom jag på...Tyvärr.. Men de vet Ni väl redan;) Synd bara att varje gång jag känner mig lite smalare ser jag en michelinvalgris i spegeln...ehh
 
Nu ska jag börja laga lite mat, squash lasagne ska jag prova.. Ska ju va rätt nyttigt, ingen pasta iallafall med osten får va med... Hoppas Ni får en riktigt härlig fredag kväll! Jag kommer skriva mer snart, har mycket jag vill få ur mig men känns som att ja inte hinner..
Imorn får ja lite besök av några av mina tjejer så de blir nice!
Må så gott, ta hand om varandra och kom ihåg att alla är vi värdefulla OCH kommer bli lyckliga en dag...!
 
Kommentarer (0)

Sundae

Publicerad 2013-02-10 17:26:32 i

Idag har jag haft en ganska bra dag, har tagit de rätt lungt då de faktiskt är söndag.. Igår va de ju mello också, jag trodde inte nån skulle va bra men de visade sig att nästan alla låtarna va riktigt bra. Hade man bytt ut Felicia book lookaliken mot husfruarna så hade jag varit nöjd..
Jag har idag varit ute på vägen o åkt skidor m hunden "Doris" det gick riktigt bra, väldigt bra träning man blir rätt svett. Sedan körde jag 20min på crosstrainern också. Nu ska ja bli fit igen!! Hoppas jag, men ja minns ju att de ty ärr tog mkt längre tid att bli tajt än att bli lös:(

Hoppas Ni haft en bra helg!!??

Jag har också ätit ganska bra, håller på o lär mig dricka varm choklad utan socker, alltså bara kakao o mjölk. De borde väl inte va så onyttigt, ganska gott också.
Sedan har jag städat lite inne med.
Kollat ett BH avsnitt men är bara 2st kvar nu så måste spara. Kommer bli tomt utan dem...

Jag skrev ett brev till mitt X häromdagen, får se om han svarar... Jag önskar så gärna att han gjorde det så jag kunde veta om jag skulle gå vidare eller vänta på honom. Vi har ju inte hörts på nästan 3 mån och inte alls pratat ut så som man brukar göra när man gör slut så skulle vara så himla skönt om han kunde svara. Men tyvärr lär jag nog inte få de svar jag önskar, även om han saknar mig och skulle vilja ha mig tillbaka så tror jag tyvärr han är för lat och feg för att erkänna...
Och är de en sån kille jag vill ha? Nej antagligen ska jag väl i te det men vi var så otroligt tajta och nu är de liksom ingenting så skulle bara vilja ha ett normalt avslut..
Helst vill jag väl att han kommer tillbaka och att vi kan jobba på de negativa sidorna. Javisst ja kan ta en annan snubbe som ja tycker är lika snygg, samma humor, intressen, lika naturligt men som är mer stabil, trygg o hjälpsam.. Men vart ska jag hitta han???
Skulle vilja få nåt slags erkännande att han älskade mig och att det varit svårt för honom, att de inte bara är mitt fel o att jag fortfarande är det bästa som hänt han.. Men jag får väl försöka trösta mig själv för är nog tyvärr ingen ide' att förlita mig på han, kunde han inte prata då så lär han väl i te göra de nu:(

Har kollat lite på resor, men vet i te om min vän kan hänga på annars borde bag väl dra iväg själv å inte bara sitt o låta tiden gå.. Har lite ångest för de här nya jobbet, de är ju snart.. Är ju i te riktigt de jobb jag velat ha och jag kommer väl missa så mkt när de blir helg å kvällsjobb igen tyvärr. Men jag får väl passa på då jag inte har nån hemma å väntar. Men istället för att fortsätta med detta tidsfördriv som jag redan gjort i år kanske jag borde sticka ut i världen, åka till USA som jag alltid drömt om, söka lycka å kärlek!!??
Eller ska jag tro att den slår mig i ansiktet på hemma plan, blixten slår väl inte ner på samma ställe 2 gr va?
Men varför gör jag inget!!??
Tänk om ja i te heller klarar jobbet, ja kanske inte kommer ihåg, får panik el va som helst..

Hoppas Ni får en skön skön sön kväll!!
Någon som bor i Norrland förresten?
Vore kul att veta lite mer om nån har lust å berätta...

Kommentarer (1)

Some thoughts...

Publicerad 2013-02-08 19:41:00 i Allmänt

Jag råkade komma in på en blogg av en kille som är med i ett band, jag såg nån artikel om han förra året, han hade haft cancer. Så nu kom jag in på hans blogg och läste att han hade tydligen fått tillbaka den vidriga sjukdomen och denna gång skulle det inte gå över. Det verkade som att han inte hade speciellt långt kvar. Han var 29 år.
Jag vet att när man blir påmind om sådant så ska man ju vara tacksam över att man faktiskt lever och är frisk.
Tro mig det är jag, tacksam alltså. Men jag kan ändå inte låta bli att istället också tänka att tänk om det händer mig?! Tänk om någon nära kommer dö snart? Hur i hela helvetet ska man klara detta??
Jag skulle nog tyvärr inte orka kämpa så mycket, jag skulle få sån fruktansvärd ångest. Jag har nog haft lite dödsångest ända sedan jag var liten. Det är för stort för mig att tänka på, visst man lär väl inte känna något när man väl är död om man nu inte har kommit till körsbärsdalen eller liknande men ändå. Jag tänker mig att det blir bara svart, att man ligger där, instängd i mörkret, att själen fortfarande lever och vill komma ut men att kroppen är död så därför är man fast i ett mörkt ingenstans där ingen kan se dig trots att de står precis brevid dig, ingen hör dig fast du skriker lungorna ur dig. Bara en fruktansvärt stor oändligt tom, mörk ensamhet som du aldrig kan ta dig loss ifrån. Jag hoppas att jag får leva ett långt, lyckligt liv och må bra även när jag är gammal och bara  dö knall fall utan någon förberedelse. Tyvärr känns det väl som att många inte får det så.
Många gamla sitter på ålderdomshemmen som de kallar för "dödens väntrum", de får knapra piller som de blir beroende av för annars lyser dödsångesten igenom..
 
Jag tänker på dem som tar sitt liv. Jag har själv tänkt tanken många gånger men skulle aldrig våga. Egentligen vill jag inte heller. Jag vill leva för alltid. Med dem jag älskar. Men jag vill först bli lycklig. Det är elakt att ta livet av sig mot de som blir kvar, men jag kan ändå förstå hur man kan känna sig när man inte ser någon annan uväg. Man orkar inte bara leva för att göra andra glada när man själv tappat bort allt som gör en glad. Man orkar inte, smärtan och hopplösheten är för stark. Men jag hoppas att fler och fler lyckas få hjälp innan det går så långt. Jag tror inte att det är omöjligt för någon att bli lycklig men saken är den att alla orkar inte vänta lika länge..
 
Jag är för min själv nu, är skönt. Vill ha ett eget liv, någon att älska. Skönt att ibland bara vara utan att ta hänsyn till nägon men iett av alla mina bh-avsnitt jag grinar till så kom jag också på att jag flyr min familj för jag orkar inte visa dem mina känslor. Jag har så svårt att säga att jag är ledsen och mår för jävligt. Så istället för att hålla skenet uppe som jag oftast gör så har jag nu flytt en sväng..
På gott och ont..
Kommentarer (0)

Wounded bird

Publicerad 2013-02-08 16:35:06 i Allmänt

 
Jag undrar hur många sidor av olika mynt man kan vara.. Jag tror de flesta har några issues och problem kommer och går, olika stora och olika smärtor. En sak för en kan se helt annorlunda ut för en annan, man kan ju bara jämföra med sig själv egentligen..
Jag är alltså Borderline, extra känslig. Men just nu känner jag mig mer deprimerad och kanske lite manodeppressiv. Var precis utanför och blev plötsligt uppfylld av något liknande glädjerus.. Jag fick lust att springa! Men jag gjorde det inte. Vad jag känner hur jag mår och vad jag vill skiftar så otroligt mycket. Jag fick en stark längtan och saknad efter norrland. Det är något med det och mig, vi har ett band. Eller kan det vara lugnet, friheten och vidderna? Jag har ju aldrig varit i norra usa men jag tror att jag har ett band dit med.. Men jag har ju haft chansen att bo i norr och då längtade jag ju "hem" eller det var väl mer mina nära å kära jag längtade till. Och min gård. Men vem vet vad framtiden har att erbjuda. Önskar jag kunde ta steget nån gång att våga och orka flyga!!
 
 
Åter till den här borderlinen, jag har nu fått ett datum till MBT, det var snarare(kan man säga så?) än jag fick besked om först. Men åter en svår grej för mig att nu hade jag ju ställt mig in på det senare datumet så nu blev jag ju besviken när det gick fortare. Hade tänkt att hinna med lite saker först. Den här utbildningen jag ska gå kommer ju att vara 2gr/vecka i 1,5år så man kommer ju bli väldigt låst hemmavid.. Jag som inte ens vet om jag vill bo här!
Jag känner mig inte så vidare borderline nu heller, men som jag vet visar det sig ju mest i kärleksförhållanden och ett sånt har jag ju inte nu.. Hallelulja! Snart är jag ju nästan guldmunk:(
Men jag vet att jag måste göra detta för det kommer säkerligen att komma tillbaka. Jag ser nu många gånger från förr att jag var mer borderline än jag trodde men jag tror ändå att det går att ändra på. Det är ju saker jag måste lära mig som jag aldrig lärt mig. Men i och med att jag inser problemet och kan se ett mönster i mycket av det jag varit med om som gjort mig så som jag är så hoppas jag att jag kan bli fri från dessa vidriga symptom och kedjor som man många gånger har som borderline..
Många gånger skyller jag på mig själv för saker som hänt och tänker på elaka saker jag fått höra men jag vet egentligen och måste träna på att faktiskt inse att allt är inte bara ens fel, den andra personen har också ett ansvar och möjlighet till att bete sig på olika sätt och detta är nåt jag måste släppa min skuld för..
 
 
För övrigt håller jag på att kolla på resor, får se om de hinns med nåt innan allt kör igång, känns lite dassigt att bränna de sista av mina sparpengar men samtidigt måste jag ju göra nåt kul för de också.. Har ju kanske fått ett nytt jobb, en gammal jobbarkompis skulle starta ett nytt ställe och ville gärna ha mig med. Jag som inte ville in i den skitbranchen igen men allt som var dåligt på mitt gamla ställe sa hon att hon var väldigt emot och skulle göra allt för att inte ha det så, så det lät ju väldigt bra iallfall och jag tyckte ju faktiskt att de va rätt kul innan det sista året iaf. Tänkte att det kanske kunde va bra o komma igång med någonting iallfall. Men jag måsste ju berätta för henne om min "kurs", vet bara inte hur jag ska säga.. Vet ju att jag inte borde skämmas och jag har ju träffat de andra helt "normala" tjejerna där så är det nåt som tas emot negativt är det ju den människan som är knäpp egentligen. Men tyväärr är ju känslan av att vara störd och fel så djupt inrotad trots att jag vet att jag är en person med väldigt många bra egenskaper också...:(
Hoppas Ni har nåt härligt planerat till kvällen!!
 
 
 
ps, teaterapan jag klär ofta i mig olika roller när jag är själv, jag pratar eller tänker i olika personer i olika scenarion, låtsas att jag är med i filmer, oftast pratar jag olika amerikanska/engelska accenter så nu när jag skriver märker jag att jag tänker lättare ut vissa formuleringar på engelska än på svea språk.. Hmm.. bara en liten iakttagelse:)
 
(och nej jag är inte scitzofren, vet att det inte är på riktigt, men tycker de är kul att spela lite ibland, drömma mig bort med min livliga fantasi:)
 

 
Kommentarer (0)

Long time...

Publicerad 2013-02-05 13:13:17 i Allmänt

No sea...!
Only snow...
Har ju varit iväg en sväng, hade datorn med mig men till vilken nytta. Jag hade tänkt att passa på o skriva massor, kanske börja skriva lite bok osv men trots att vi inte gjorde massor med saker var det fullt upp hela tiden ändå!
Har ätit frukost varje dag till och med och gått upp typ 8 varje morgon och gått o lagt mig vid 11!!
Tror att min sjuka är över iaf! Har vart ute och åkt en del skidor utan att ha blivit för anfådd!
 Jag funderar på att köpa ett par skidor nu när vintern håller på att sina då är de kanske lite billigare. Inte för att jag tycker det är superkul men de är ju väldigt bra träning och kan va himla vackert vid rätt miljö och väder.
Men att åka i backarna är för himla läskigt, jag har bara åkt såna skidor vid tre andra tillfällen i mitt liv och det har väl ändå gått riktigt bra. Har nog en hel del balans att tacka ridningen för men nu på "äldre" år har jag blitt så feg!
Likadant när man ska åka karusell,jag älskar ju det men är så himla rädd innan. Tror de kan ha lite med höjden att göra för åka bil el motorcykel riktigt riktigt fort är jag ju inte speciellt rädd för som nog egentligen är mer farligt...
Jag saknar mitt Norrland, tycker de är synd att jag förlorat kontakten med den delen av svea men kanske i framtiden kan jag se till att på egen hand ta mig dit..
 
Inte ska man behöva sluta med saker eller ställen bara för att man gjort dem med sina ex..!? Men lite så är jag, jag vill glömma och det gör för ont att tänka på det så jag försöker radera ut alla tankar på såna känsliga ställen eller saker.. Men jag ska väl inte låta dem där grabbarna förstöra för mig, gå miste om saker och ställen som jag drömt om bara för att jag förknippar dessa med dem som på nåt sätt hackat hål i mitt hjärta å min själ.
 
Jag skulle bara vilja resa iväg ut till vildmarken och bo i en liten stuga med min lilla adoptivhund som jag vill ha och kunna ta långa promenader helt ute i ingenstans i och gå in i min lilla stuga, elda lite, dricka nåt gott och bara skriva.. Det är nåt jag längtar efter. Såna typ harleqin böcker jag läst då en ensam sårad ung kvinna reser ut i ingenstans för att bli stark och glömma sitt förflutna och så springer hon ju rakt in i den eftertraktade men oåtkomliga manliga men ändå sårbara vildmarkshunken som gärna åker nån stor pickup och är sheriff. De blir blixtkära men försöker stå emot, valsar runt varandra ett tag och sedan lever de tillslut lyckliga i resten av sina liv<3
 
Det vore väl något!! Skulle bara våga ta steget att kasta mig ut! Men det är så mycket jag vill men jag vet inte vad jag vill.. Ibland vill jag bara träffa min man, bo i samma gamla by där jag växt upp, skaffa barn, ha fredagsmys(trots att ja hatar de ordet) och leva trygga och lyckliga i resten av våra liv, i nästa stund är jag oroad att jag ska bli uttråkad av det och vill dra iväg till hollywood för att försöka skådespela och leva i värme och kunna göra vad jag vill, sen vill jag bara bli den där romantjejen i vildmarken men samtidigt tickar klockan och jag har redan slösat så mycket tid i mitt liv! Jag vill ju trots allt inte leva ett kärlekslöst och familjelöst liv..
 
Men jag kan inte riktigt se hur de ska bli.. Jag vet att jag måste göra nåt själv, börja någonstans för att komma iväg.. Men.. Har så svårt att se det, vart ska jag träffa honom??
Hur ska jag ha råd att bo i ett hus? Jag vill ju inte flytta till stan igen, kommer jag att kunna leva på hästar såsom jag tänkt?
 
Tillbaka i verkligheten.. Känns inte så kul, har varit en bra vecka men nu är skiten tillbaka. Tänkte ju börja träna också men nu känns det så motigt igen. Ingen lust att visa mig ute.. Men de är väl bara att ta nya tag och tvinga sig till saker så kommer det förhoppningsvis..
 
Även om det inte känns så MÅSTE vi tro att det kommer att vända! Det KOMMER att bli bättre!!!
 
 
Kommentarer (56)

Training

Publicerad 2013-01-28 15:25:23 i Allmänt

Nu sitter ja på ett tåg..Tycker de är lite skönt att åka tåg, gjorde de mkt förr när ja bodde på annan ort. Jag har en vän som i te kan åka varken buss el tåg för hon tycker det är jobbigt med allt folk och bakterier.. Tänker man efter lär de nog vara rätt mkt bakterier men ja brukar i te tänka såmål gt. Bäst äre ju om man får sitta själv. Jag gillar att sitta o kolla ut, titta på naturen och låta fantasin skena. Undra hur de skulle va om jag bodde på en av de röda gamla små gårdarna vi far förbi. Undrar va de har för liv de som bor där..köpa mackor o usla skvallertidni har för alldeles för mkt pengar! Nu är de tyvärr i te så långt kvar, ja skulle gärna sitta ett tag till..Jag har ju t.om bott på tåg el de va iofs buss. Gillar inte att åka buss i Sverige men va i SydAmerika å for runt o då åkte vi långa bussturer de var 24timmarsturer så man bodde i sin stol. Men de va rätt lyxigt,stolen va jättestor o bred ala first class, de gick att fälla så den blev helt vågrät mot natten, kudde,filt(rena såklart) mat o film osv
 
Jag ska hänga en vecka med goda vänner uppe t fjälls så de ska bli mysigt! Har varit på en kryss med några av de bästa i helgen för att fira min födelsedG. Det var riktigt kul o mysigt att få hänga så intimt, va ju bara ett dygn men kändes lixom lite längre så de va nice. Vann tyvärr inte storkommun på banditerna denna gången.. En av mina flickor blev förtjust i en servitör, han hette Tom. Måste ha vart Tom Cruise;)
Hade funderat lite på om man skulle hooka up med nån, är ju sånt man gör på kryssningar har ja hört;) men jag är verkligen inte sugen på sånt!! Visst är jag sugen och i större behov av närhet än va ja låtsas om men jag känner mig så otroligt oattraktiv just nu! Är inte kul att va fet tycker jag och nu känns de äntligen som att ja kan börja göra nåt åt det! Värsta är att de kommer ta längre tid än va ja tror:( 
 
Engångsligg brukar ja likna vid en pizza... Att först är man väldigt sugen å de vattnas i min när man tänker på vilken sort man ska ha o när man står där o väntar på den. Sen får man den, börjar äta o första tuggorna är ljuvliga men sen efter några slicar kommer ångesten.. Man minns hur de va sist, man ångrar sig, man vet att man kommer bli illamående o fet, inget gott kommer oftast ur det. Man skulle vilja sluta o bara gå därifrån, men de går inte.  Man lovar sig precis som förra gången att aldrig mer äta pizza...
 
Så nej de blev inget sånt, fanns inte ens så mkt o vila ögonen på. Jag vill ju ha ett förhållande en Karl (grattis) som känner mig o som ja kan va naturlig med. Har aldrig varit så bra på att lära känna nån, tycker de är så jobbigt! Bläää
Vi slet i alla fall in en liten gosse i hytten o körde lite m han som vi gjorde förr fast lite mildare;) kaxiga tjejer som frågar ut en ensam stackare men han tog de bra o efter mkt om o men tog han mitt nr, han va rätt så söt o verkade rar men alltså de va ju ingen blixt som slog ner direkt. Han har hört av sig idag så är ju lite nice att få lite sms men samtidigt känns de bu lite jobbigt lixom.. Va ska vi säga va ska vi göra? 
 
Han var också lite ensam över ett gammalt förhållande verka de som. Kom på en grej att jag har många gånger gjort så att jag haft kontakt m folk som känns lite jobbigt. Man är glad att få nåt(sms) lite spännande m nåt nytt som verkar i tresserad men samtidigt får ja sån ångest. Vet i te riktigt varför men de är kanske då man borde sluta?? Men de gör ja inte för ja är i sånt behov av lite uppmärksamhet. Mitt ex tex kände ja inte så med,då släppte ja allt, vart fast o beroende av han på en gång o då va de bara kul o spännande för varje kontakt!!
 
Sitter o lyssnar på en snubbe som pratar m en kille som är typ 10. Hans morsa sover o snubben pratar m killen på ett sätt som låter som att han är en ytlig gammal bekant till mamman el arbetskamrat el så. Han har en behaglig röst så nu vet jag allt om hans o pojkens minnen å drömmar osv har även förstått att han verkar vara mamma s nya dejt o ansträng ger  sig verkligen för att vinna pojkens gillan. Han lyckas nog...
 
 
 
Norrland i mitt hjärta<3 på nåt sätt bOrde jag nog se till att ha Norrland i mitt liv i framtiden...
 
Kommentarer (1)

13

Publicerad 2013-01-21 16:28:30 i Allmänt

Det sägs ju att 13 är ett oturstal men trots att jag har min beskärda del av tvångstankar så har jag inte hängt med på den grejen. Flera har sagt till mig att 2013 ska bli ett BRA år! Hittills har det ju tyvärr inte sett så ljust ut för min del.. Men kan ju alltid hoppas att det vänder!
Förut tänkte jag mycket så att om jag inte gjorde en speciell grej så skulle något hända. Det kunde vara alltid möjligt som jag skulle göra ppå ett visst sätt annars... Nu har jag försökt att vänja mig av med vissa av dessa beteenden så nu kanske jag bara gör dem 8 av 10 gr;) Har fortfarande vissa "favorittal" osv och allt måste vara jämna tal det är viktigt! Någon gång kan det hända att jag vågar ta ett ojämt för jag försöker tänka att vad kan hända? Det vet jag ju inte men jag tänker att om något vill hända så gör det oavsett om jag trampat på ett visst ställe eller inte!
 
Annars är jag otroligt deppig just nu-överraskning va;) Har faktiskt gråtit lite för mig själv, borde jag nog göra oftare och kanske göra det med andra men det har jag ju så svårt för men min börda är ju rätt tung om jag går och bär på den.. Så ett tips till Er andra; visa Era känslor, våga vara sårbar och ta emot andras omtanke, stöd och kärlek!
Ja visst är det konstigt att det är så lätt att berätta för andra vad de ska göra och vad det är värda när jag inte kan göra desamma mot mig själv...
Men vi är alla värda att må bra!! Glöm inte det..
 
Jag har tänkt mycket på haan, råkade kolla gamla meddelanden och bilder. På alla kort tittar han på mig med den där blicken. Den lysande, glittrande blicken som är full av kärlek och kanske beundran. Jag fattar inte hur det kunde gå så fel. Borde jag vänta på honom? Ska jag kanske skriva till han och fråga om det finns en chans, men även om han säger nej kommer jag ju inte helt att tro på det. Kan inte tro det för om han verkligen kände som han gjorde borde han inte kunna glömma mig helt. Man kan leva i en lögn det vet jag men tillslut måste det väl komma ikapp även honom. Han sa och gjorde så mycket saker som kändes så äkta och det skulle ju vara vi för alltid. Vi var ju varandras tvillingsjälar! Eller ljög han när han sa så? Han berättade saker han aldrig berättat för nån, tog mig till platser han aldrig tagit någon..
Den person han verkar vara nu känner jag inte igen.
Min kille var ju i stort behov av mig, att ha mig vid sin sida, han var lite av en drömmare som jag. Nu vekar det vara dans och fest och oberoende och en väldig självständighet som han inte hade med mig. Då ville han ha mig precis brevid. Men jag vet inte om det bara är önsketänkande från min sida att det bara är på ytan och att innerst inne är han fortfarande den ledsna, arga, svikna, förvirrade lilla pojke som törstade efter min kärlek.
Jag har ju själv varit den i många år som verkar vara glad, tuff, framåt, okänslig osv men som på insidan varit liten,, rädd,  sårad, trasig och i stort behov av ömhet och trygghet utan något som helst självkänsla..
Jag kan ju inte veta hur det är och han valde att vända ryggen till och fly till andra sidan jorden, borde kanske se att det är ett problem i sig. Jag kanske borde hata honom lite mer istället för att sörja..? Tänka att det är his lost och att jag kan inte göra något åt någon som inte vill kan el vågar fullt ut!
 
Men samtidigt vill jag så gärna att det ska funka, vill inte gå miste om våra planer, våra minnen och de platser som vi skulle besöka. Vissa av de platserna kan jag ju inte göra med nån annan. Vi var så lika på många många sätt och jag har aldrig nånsin varit i närheten av att vara så kär och lycklig som jag var då...
Men som kelly  sa i bh, how much doubt is to much?
På slutet kände jag ju att jag inte kunde vara med honom trots att jag ville, han var alltför arg och drog sig bara undan. Det kan ju inte bara vara pga mig, från början erkände han ju att han var komplicerad men mot slutet fick jag ju höra att allt bara var mitt fel och pga mitt mående. Men jag vet egentligen att det inte var så men ibland tror jag det. Jag älskade ju honom. Ibland tyckte jag som sagt att han var lite lat, ego och ansvarslös och jag tänkte hur ska det gå sen? När vi bildar hus och hem.. Borde jag lyssna på de tankarna och tro att det finns en annan som jag kan bli lika kär eller borde jag försöka tvinga undan min egna ångest mot tiden och att jag vill ha en man och hem o familj nuuu snart!! och helt enkelt vänta på honom och se.. Kanske behöver han bara ett halvår.. Men å andra sidan har jag inte gjort annat än o vänta. En väntade jag ju på i 3år och när jag ser tillbaka på det så tycker jag att det känns otroligt onödigt att jag slösade 3 år på nästan bara skit som fick mig att må sämre!!
 
Men jag är så rädd att inte hitta det jag vill.. Man kan ji unte få allt? eller? men jag vet att vissa har det.
Vågar jag tro att det finns en kille som kan bli min bästa vän, en trygg famn att luta sig mot, en partner som delar mina drömmar och värderingar, som jjag kan ha kul med, alltid känna trygghet och stöd, som jag inte vill vara utan någon gång, som aldrig får mig att tvivla på oss, som jag inte kan se mig mätt på???
 
Hjälp
 
Kommentarer (2)

ont

Publicerad 2013-01-18 22:12:53 i Allmänt

Det gör så fruktansvärt ont att bli sviken. Av någon man trodde man kände, trodde man var trygg med. Trodde aldrig att jag skulle behöva känna den här smärtan igen. Trodde jag var klar med det..Litade på honom. Jag vill banka och slå i mitt torra, svullna, rödgråtna ansikte.. Slå med knytnävarna, skära mig, skära bort allt fett jag lagt på mig. Men nej jag ska inte göra det. Tänk att han fått mig o känna såhär. Han som jag litade på, som jag gav allt till och som bedyrade att han alltid skulle älska mig och inte försvinna. Jag får ju inte tillåta det här men kan inte råför det. Har alldeles för låg självkänsla. Min dröm är borta. Min dröm är att älska och bli älskad, trodde jag hade allt det. Han hängde mig i hasorna som en hund, sen blev det jobbigt och sedan försvann han bara. Utan att så mycket som vända sig om en gång.. Som richard parker för er som sett pifilmen.. Det gör så fruktansvärt ont inuti och jag vill förflytta den smärtan för ärren på mitt skinn bleknar med tiden men inte ärren i mitt hjärta och min själ. Förhoppningsvis läker väl även dem och jag träffar den rättta rätta, men vafan trodde ju det var det här!
Fattar inte hur han kan leva loppan utan att må dåligt och tänka på mig?! Han gör det kanske fast jag inte märker det om han är nåt av det han var med mig och har ett uns vett i kroppen borde väl han också sörja?? Längta och undra hur jag har det? Men vissa människor är kkanske annorlunda, jag vet det finns de som varit lyckligt gifta i 20 år och som sedan nån lämnar nån och den fattar ingenting.. Men jag fattar mig inte på såna människor.. Tycker bara det är så konstigt hur han kunde vara som han var mot mig och nu.. ingenting...
Fattar verkligen inte och lägger allt på mig själv.. Mitt fel, jag är fel.. Men det är väl det som är felet jag får inte tänka så! Har väl aldrig varit helt stabil och kanske därför jag aldrig fått nån helt stabil snubbe...
Men jag hoppas fan det ordnar sig.. Snart..
Vill bli lycklig
Kommentarer (0)

Allt möjligt

Publicerad 2013-01-18 20:10:28 i Allmänt

Har varit på ett möte idag eller två, har tvingat mig till sjukan igen för att utesluta att det inte är nåt otäckt jag har.. Lite hypokondriker, men better safe than sorry! Det är inte så ofta jag är sjuk så att jag måste va hemma för vård av sjuk mig, jag tål rätt mycket. Men däremot OM det väl är nåt så inbillar jag mig alltid det värsta och har haft alla möjliga svåra diagnoser. Men jag har också alltför mycket erfarenhet än vad som borde vara okej från allvarliga sjukhusmissar. Jag har själv fått under ca 3 års tid tjatat fram till de äntligen hittade att jag hade ett allvarligt fel i njuren som kunde blivit livshotande om det inte åtgärdas.. När det väl åtgärdades så gjorde de flera allvarliga fel som aaaldrig hänt förr och gjorde mig sjukhusrädd för alltid:(
En nära släkting till mig blev alltför sent hjälpt med sin bröstcancer och de missade flera stora grejer som gjort att hon kanske kunde räddats. De missade även att hon var gravid då hon var under behandling. Som tur var klarade sig bebisen men hon gjorde tyvärr inte det...
 
Sen var jag på mitt möte hos ätstörningskvinnan och hon gav mig lite tips som jag förvisso redan vet om men som alltid är bra att bli påmind om då jag gärna glömmer bort att göra saker som är bra för mig. Jag är ju värd lika mkt som nån annan om inte mer för hur man än lever är det ändå en själv man är tillsammans med mestadelen av tiden! Jag vill gärna göra saker för andra, jag vill att de ska må bra, ha det bra och känna sig omhändertagna av mig och jag vill att de ska tycka att jag är bra och duktig. Men alltför ofta glömmer jag bort att jag själv måste tycke det också! (och att alla jag försökt ta hand om kanske inte heller vill eller går att ta hand om och det är inte mitt fel-kom ihåg!) Jag fick lite papper då jag ska skriva som en matdagbok, då blir det att ljuga då.. Nej jag ska försöka inte göra det men det kan ju hända att jag skärper mig lite för att andra ska se det.. Vi får väl se... Bara jag blir bättre från den här jäkla sjukan så jag kan komma igång och röra mig lite också!
Är en väldigt dålig ursäkt att jag kan inte äta rätt än eftersom jag inte kan motionera men det är lite så jag tänker. Men nu är jag faktiskt sugen på att försöka komma i form igen, de tar ju himla mycket längre tid än att lägga på sig alla de här valkarna jag har fått...
 
Jag funderar också på de här dokussåporna som innefattar dejting.. Är det nåt? Jag o mina vänner har skojat om det men jag skulle tycka det var pinsamt.. Inte för att det är pinsamt att söka kärlek, jag menar det är inte så lätt att bara hitta nån ute på gatan och att bara vänta funkar ju inte heller... Jag har aldrig ens internetdejtat, många där är nog bara ute efter en sak känns det som. Men samtidigt finns det många seriösa också och man har ju chansen att från början säga vad man vill ha och är ute efter så vvarför inte..
Det jag tycker är pinsamt är väl egentligen inte att va med i tv o om hela sverige ser mig, va gör det? jag ska inte träffa så många av sveas invånare utan det är nog mer dem i samma stad jag tänker på.
Varför? Jag vågar ju inte ens gå till affären för att nån ska se mig och de tänker att jag är hon den där hopplösa som aldrig har kvar sina killar, hon är så värdelös och dålig... Nu är det säkert inte så många som tänker så men om de gör det OCH?? Folk vill ju alltid ha nåt att prata om, alla gillar väl o skvallra av olika anledningar, de som är elakast brukar väl ofta själva ha problem som de vill ta bort fokuset ifrån, känns ju som att det är väldigt mkt skitsnack i mindre städer och för varje mun det går till  läggs det alltid på några smaskiga detaljer,, Men egntligen, jag ska inte bry mig, låt dem snacka.. Jag vet ju att min närmsta krets är dem som gillar mig och de snackar inte skit och det är ju bara dem jag umgås med och bara det jag borde bry mig om...
 
Jag ska lära mig gå rak i ryggen och stolt vart jag än gå och inte bry mig om vad andra säger el vad jag tror att de tycker, huvudsaken är ju att jag vet vem jag är och vad jag tror på!!
Så om det nu leder till äkta kärlek att va med på tv eller radio el nätet så borde det väl vara värt det...!?
Hoppas Ni har en skön freitag. Jag är själv och det är rätt skönt men samtidgt lite ångest...
Vill ju egentligen va någon annanstans...
 
<3
Kommentarer (0)

Torsdag

Publicerad 2013-01-17 17:03:38 i Allmänt

Har varit en sväng hos goda vännen med familj och vi pratade och pratade men hinner liksom inte med allt som ska pratas om varje gång.. Ska på bio idag med en annan av de kära, tror det blir den här Pifilmen.. Hoppas den inte är alltför sorglig.
Annars är jag lite orolig då jag och min hypokondrikervän såg alla samband med min sjukdom och Gundes familj!! De hade ju twar(klamydia i halsen?! fast det är inte som det låter) det är tydligen nån bakterie som är som en vanlig förkylning som bara aldrig släpper, hans dotter var sjuk i ett år!! Det vill jag verkligen inte, jag är ingen elitidrottare som hon men jag ville ju verkligen sätta igång o komma i form igen.. Nu är det väl inte det värsta som kan hända men just nu ser jag bara katastrof!!! Jag kan inte ens gå i trappen utan att bli jätteanfådd...Tänk att inte kunna röra sig på ett år! Jag har redan gått ner mig(gått upp) kolossalt på 3 mån så jag hoppas verkligen att de kanske kan dosera in nån annan pencillin så det går över!
 
Var ute o flåsade en liten stund i den vackra vita omgivningen.. Känner mig som Ior (det är deppåsnan va)
Melankolisk, deprimerad, tom men ändå ångestfylld, sårbar, ledsen, ömhetstörstande...
Tänker så mkt på honom och hur det kunde bli så fel. Mina vänner tycker inte att jag borde vilja ha tillbaka honom. De fattar inte heller.. Min psykolog som är oerhört opartisk och sparsam med åsikter håller iaf med lite om att det är ett konstigt sätt från hans sida och att även om jag betedde mig fel ibland kan jag inte ta ppå sig när han gjorde fel vilket jag faktiskt måste inse att han gjorde.Trots vad han sa i slutet..
Jag drömmer om att vara med han igen,. kan inte släppa vissa saker. Vill ha de tillbaka!! Det var ju så mkt vi skulle göra.. Jag tror det skulle bli bra, vi var så himla passande för varandra. Men sedan är det ju de där sidorna.. Jag jobbar på mina men det går ju inte att komma ifrån att han hade vissa sidor som jag inte gärna vill prioritera i en livskamrat.
 
 
Ibland tänker jag att jag ska träffa nån annan men samtidigt vill jag ju inte släppa honom. Vet inte riktigt varför.. Kanske är jag rädd att hitta nåt som är bättre. För jag är ju så bestämd i att det var han och vill kanske inte bli överbevisad.. Eller så är jag rädd att gå vidare till nåt bättre som tillslut skiter sig det med!
Eller så är jag rädd att jag ska nöja mig, som jag alltid gjort förut och så ska jag i smyg drömma om honom istället och då ändå inte vara lycklig..
Hur ska man veta?? Jag vill ju vara så där sjukligt kär i den jag är ihop med men samtidigt känna mig trygg och kunna vara med den resten av livet...Är det för mycket begärt..
 
Jag har också fått erbjudande om att börja på den där DBTbehandlingen redan nu.. Det var ju det jag ville..
Men samtidigt har jag i smyg planerat att resa bort ett tag innan detta. Skulle ju inte ha börjat förrän i maj och sedan håller det ju på ca 1,5 år och då ville jag dra iväg en sväng innan det. För att samla krafter, tänka, bara vara och komma till sans lite grann.. Men är rädd att de ska strunta i mig om jag säger nej men jag kan ju försöka o se vad de säger..
Men så är det ju med mig, alltid haft dessa planer som aldrig blir av...
Hade tänkt o fara till mexico en sväng där jag trivs, var även sugen på en sväng i usa som sista chans men vet inte om jag vågar det själv att bara resa runt i landet helt själv heller. Plus att alla mina sparpengar kommer ta slut och jag får verkligen börja om på noll. Men tänk om jag träffar drömmannen där på nån ranch eller blir upptäckt i hollywood.. Har ju alltid drömt om ett liv over there i det fria men det är ju det jag inte vet om mig..
Är det bara fantasier, drömmar att fly vardagen..
När jag var med honom i början tänkte jag ju att det är det här jag vill, ja skiter i allt annat resor, karriärer, drömmar, då visste jag att jag skulle vara allra lyckligast som fru och mamma till våra barn! Finns inget som betydde mer bara vi var lyckliga...
 
Är fortfarande det jag vill men tänker att tänk om jag träffar nån här och så går jag miste om nåt där? eller någon?
Men kanske bara är så att man vill ha det man inte kan få.. Hur ska man veta?
Jag är så förvirrad och rädd att jag ska välja fel och inte bli lycklig...
 
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela