Some thoughts...
Jag råkade komma in på en blogg av en kille som är med i ett band, jag såg nån artikel om han förra året, han hade haft cancer. Så nu kom jag in på hans blogg och läste att han hade tydligen fått tillbaka den vidriga sjukdomen och denna gång skulle det inte gå över. Det verkade som att han inte hade speciellt långt kvar. Han var 29 år.
Jag vet att när man blir påmind om sådant så ska man ju vara tacksam över att man faktiskt lever och är frisk.
Tro mig det är jag, tacksam alltså. Men jag kan ändå inte låta bli att istället också tänka att tänk om det händer mig?! Tänk om någon nära kommer dö snart? Hur i hela helvetet ska man klara detta??
Jag skulle nog tyvärr inte orka kämpa så mycket, jag skulle få sån fruktansvärd ångest. Jag har nog haft lite dödsångest ända sedan jag var liten. Det är för stort för mig att tänka på, visst man lär väl inte känna något när man väl är död om man nu inte har kommit till körsbärsdalen eller liknande men ändå. Jag tänker mig att det blir bara svart, att man ligger där, instängd i mörkret, att själen fortfarande lever och vill komma ut men att kroppen är död så därför är man fast i ett mörkt ingenstans där ingen kan se dig trots att de står precis brevid dig, ingen hör dig fast du skriker lungorna ur dig. Bara en fruktansvärt stor oändligt tom, mörk ensamhet som du aldrig kan ta dig loss ifrån. Jag hoppas att jag får leva ett långt, lyckligt liv och må bra även när jag är gammal och bara dö knall fall utan någon förberedelse. Tyvärr känns det väl som att många inte får det så.
Många gamla sitter på ålderdomshemmen som de kallar för "dödens väntrum", de får knapra piller som de blir beroende av för annars lyser dödsångesten igenom..
Jag tänker på dem som tar sitt liv. Jag har själv tänkt tanken många gånger men skulle aldrig våga. Egentligen vill jag inte heller. Jag vill leva för alltid. Med dem jag älskar. Men jag vill först bli lycklig. Det är elakt att ta livet av sig mot de som blir kvar, men jag kan ändå förstå hur man kan känna sig när man inte ser någon annan uväg. Man orkar inte bara leva för att göra andra glada när man själv tappat bort allt som gör en glad. Man orkar inte, smärtan och hopplösheten är för stark. Men jag hoppas att fler och fler lyckas få hjälp innan det går så långt. Jag tror inte att det är omöjligt för någon att bli lycklig men saken är den att alla orkar inte vänta lika länge..
Jag är för min själv nu, är skönt. Vill ha ett eget liv, någon att älska. Skönt att ibland bara vara utan att ta hänsyn till nägon men iett av alla mina bh-avsnitt jag grinar till så kom jag också på att jag flyr min familj för jag orkar inte visa dem mina känslor. Jag har så svårt att säga att jag är ledsen och mår för jävligt. Så istället för att hålla skenet uppe som jag oftast gör så har jag nu flytt en sväng..
På gott och ont..