Lite annat också..
Jag är inget datasnille så får be om ursäkt att bloggen är lite trist men jag kanske lär mig så småningom, kan ju försöka lägga in lite bilder då och då vet att det kan va roligare att titta då, men å andra sidan är ju inte det här någon "tittapåmigidagensoutfitmedendrinkihandenblogg" ;)
Igår var jag på ett möte med min psykolog och en doktor, jag gillar min psykolog men doktorn ställer jag mig lite tveksam till, men jag tror hon var bra också! Mina föräldrar var med, vi var där för att prata om min barndom osv för eventuell adhdutredning. Har man borderline har man ofta andra diagnoser också men de beslutade iallafall att jag inte hade tillräckligt mycket svårigheter för att passa in i adhd och det kan jag väl hålla med om men har också läst om add som är typ samma som adhd Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder fast utan det hyperaktiva h;et. Står i beskrivning att add oftast drabbar tjejer som sedan vänder problemen inåt och det leder till en missbrukspersonlighet, ångest, självskador och att dessa oftast blir "anonyma" under uppväxten och liksom försvinner i en klass. Allt detta stämmer perfekt in på mig och det höll de med om men skulle iallfall inte bli någon utredning och slapp medeciner som ofta i dessa fall kan förvärra OM de inte är exakt rätt och även vara beroendeframkallande men jag hoppas att vi kan jobba lite på det ändå nu när jag vet mer..
Trots att jag känner mig otroligt på botten just nu och vilse så är det ändå som att fler och fler bitar faller på plats, saker från barndomen, ungdomen som får en helt anan mening nu. Tyvärr går det inte att ändra det gångna och ingen mår bättre av att gräma sig över gamla misstag men att bara vara medveten om dessa och tänka gör att jag kan förstå bättre varför det blivit som det blivit för mig och att det kanske kan hjälpa mig lite.
Gick ganska bra med mina föräldrar var ju lite orolig ddå jag alltid tyckt att de velat få allt att framstå som så mkt bättre än det egentligen varit. Speciellt min mamma är så, jag kanske nämt det förut, kommer inte ihåg va jag skriver ni får ursäkta. Men att jag tycker hon alltid har attirtyden att vi tre i vår familj har varit så lyckliga, haft det så mysigt och bra och gör man annat än vi gjort eller hon och pappa gjort så är det inte okej enligt henne och det påverkar mig.. Men jag vet att de vill väl och förstår att de är ledsna för min skull men samtidigt som jag klandrar dem lite så vill jag ju inte vara misslyckad för dem, det gör ju inte mig gladare att veta att min mamma är ledsen för att jag är ledsen. men jag antar att det inte är så lätt, kan tänka mig att jag skulle vara ganska lika där med mina känslor om det varit mitt barn..
Så efteråt pratade vi väl lite, eller jag höll mig från att få vansinnesutbrott på min mamma då hon inte lyssnade el respekterade när jag sa hur jag hade känt när jag var liten utan hon bara sa att ja men så var det inte osv
Men det är ju som jag kände och de kan ju omöjligt säga att vi haft det så bra som de vill påskina! Så hon blir då tyst och pratar inte och sedan nästa gång ska man låtsas som inget, men nu löste vi det iallfall och kunde prata lite. Min pappa kom också och ville förstå hur jag kände och han har lite svårt med ord och uttrycka sig, är en dyslektiker som börja jobba när han va 14 men jag har nog aldrig hört han försöka så mkt som igår.
Det är det jag önskat tidigare att vi kunnat prata med varandra och att alla känslor är okej och att man inte alltid vill samma saker osv men bättre sent än aldrig antar jag!
Så kan de bli bättre på att lyssna och förstå kanske jag vågar komma ut ur mitt vidriga,tomma, ångestfyllda skal och berätta mer hur jag känner och dela med mig mer av min sorg men även glädje och inte alltid behöva känna mig så ensam eller skyldig när jag inte mår bra..
Har lyckats vända på dynget igen, ångest.. Är vaken tills 3-4, kan verkligen inte sova, vill inte, vill inte gå upp till det ensamma sovrummet där jag somnade i hans famn varenda kväll för bara ett tag sedan. Jag brukade älska att gå och lägga mig, var så mysigt att lägga mig på hans arm och somna in.. Nu är det bara ångest! Måste titta på tv hela tiden, knarkar serier desperate housewives, beverly hills, sons of anarchy, the walking dead. En salig blandning men de blir ju ett sällskap, lynette,bree, brenda, dylan, jax och opie är ju mina kompisar som aldrig sviker (så länge nedladdningen går fort;) nej jag erkänner inget!
Jag delar deras värld och slipper mina problem för när jag tänker på det kommer ångesten, smärtan. En stor tomhet i mig som samtidigt river mitt inre i bitar, den går fram som en orkan och rör till allt som finns där, men ändå finns det inte. Det är tomt, grått, mörkt, dött...
Jag äter ju också en del, planerar så fort jag ätit mina makaroner vad jag ska äta sen, kanske en macka, eller sju! Glass, godis, kakor, finns det inget, vad kan man göra? Smör,kakao socker så länge det är onyttigt funkar det. Ibland försöker jag verkligen låta bli men det går inte! Jag vill inte hålla på såhär, jag vet att sockret och smöret inte är några bra vänner men ändå kan jag inte låta bli att hänga med dem:(
Min stackars hund går jag bara små turer med i skogen för att kunna smygröka, jag får dåligt samvete för hon vet ju inte varför "mamma" bara sitter i soffan hela dagarna, varför hon sover och drömmer mardrömmar varje natt(dag till kl 2 typ) varför inte "pappa" är kvar och varför vi har slutat springa våra kilometrar som hon älskade så mycket. Det gör att jag mår dåligt för hennes skull men ändå inte så mkt som förut, trots att jag mår tusen kilo värre nu så känner jag mindra. Är likgiltig.. Bryr mig inte om något, vill fråga saker men orkar inte. Har inte lett eller skrattat på över en månad. Den enda känsla som kan vara stark är den förbannade ensamheten, den slitande smärtan av att vara själv, att han har lämnat, ångesten över att inte veta vad jag ska ta mig till, att vara helt lost! Själv som en liten träbåt på ett stormande mörkt hav...