,
Publicerad 2012-12-31 18:34:50 i Allmänt
,
No more champagne..
Låter mer som en line i en dr alban låt typ no coke;) iaf i mina öron...
Men det är ju texten till Abbas happy new year som jag om jag inte minns fel de skrev i samma veva som The winner takes it all och det var ju när de höll på att skiljas så är ju en rätt "blue" låt egentligen.. Passar nu tycker jag.
Har aldrig varit nån nyårstjej, har väl heller inte varit riktigt lycklig nått nyår... Kommer inte ihåg så mkt från när jag va mindre, en gång vet jag jag hade en kompis över o det var bara mina föräldrar o vi hade hattar.. Ferstligt värre..!
Men på senare år mest ångest... Så det är bara en dag som alla andra för mig, vet inte ens om jag ska skicka ut några nyårssms, får väl svara på de jag får ( är ju inte direkt så att telen går varm)
Jag kan väl berätta för mina nära att jag bryr mig om dem en annan dag.
Hade helst varit själv o kunnat kolla tv helt utan några störningar utifrån, att behöva verka glad, att förklara hur man kan kolla på tv så många timmar i sträck osv... Men nu går det tyvätrr inte.
Jag hoppas Ni får en bra kväll ändå (nu gör jag det ändå) oavsett om Ni står med hattar, hummer å skumpa o bästa glitterstassen på eller om Ni våndas och har ångest på något ställe där Ni egentligen inte vill va, känner att Ni inte passar in i stämningen som råder eller om Ni liksom jag inte bryr er så hårt och tänker att detta är bara en dag som alla andra då om man är ensam får chans att känna sig luite extra ensam o misslyckad;)
Just nu ganska likgiltig så det är skönt men den otäcka tjocka ensamhets ångest hinnan finns där strax under skinnet... Någon gång hoppas jag kanske redan nästra år att även jag ser fram lite mer emot kvällen och har någon att skåla med som återgäldar kärleken i min blick!
Fast jag betvivlar iaf att jag nånsin kommer bli en riktig nyårsälskare, de räcker m jul för mig.
Önskar iaf till oss alla som förtjänar det att 2013 kommer bli början på ett nytt och bättre liv på väg ut i friheten och tryggheten!! ps, ta de lungt med raketerna för alla våra fyrbenta vänner;) kram
Kossa
Jag kan vara en sån tjurskalle ibland... Jag ser mig inte som direkt tjurig, är mer lättsam glad och busig. Väldigt tolerant och förlåtande. Tystlåten kan jag bli om jag egentligen är tjurig.. Förutom mot mina föräldrar de behöver inte alltid ha gjort så mkt och ändå kan jag inte låta bli att irretera mig på saker de gör, saker de säger. Kan va småsaker som egentligen inte betyder nåt men då fräser jag till. Ibland tänker jag mig för och stoppar det hela men tillslut kommer det ut ändå.. De säger oftast inte så mkt tillbaka, ibland händer det. Men jag tror de har överssende med det. De vet ju att jag mår dåligt och med vår historia som är väldigt komplicerad har vi ju svårt med just kommunikationen tyvärr.. Önskar att det blir bättre men de tror jag faktiskt det har lite iaf.. Och är väl egentligen normalt att man irreterar sig lite på päronen då och då..
Speciellt om man bor ihop, är ju ite riktigt normalt att bo ihop med sina föräldrar när man faktiskt är vuxen. Det smärtar mig ju ganska mycket att de har precis det jag vill ha och velat ha så länge! Jag vill ju inte va deras lilla flicka längre o sitta o hänga hemma utan jag vill ju ha ett eget hem med en egen partner som jag kan göra allt med. Där jag känner mig trygg och hemma.Jag vet ju alla gånger jag bott mer än 4mil ifrån dem under en längre tid så har det varit jättemysigt att komma hem men att inte ha nåt val, att bli fast hemma efter 10 år utan så mkt till annat liv är rätt tufft.
Min mamma sa en gång när jag hade en släng av dödsångest när jag va yngre, började redan då att jag fick ångest av rex tänka på döden.. Att de skulle försvinna o jag skulle då bli själv. Min mamma sa då att även om hon älskade sina föräldrar och inte ville önska livet ur dem så var ju jag och pappa hennes nya familj som var viktigast, hon älskade oss mer än sina föräldrar! Det kunde jag inte förstå då, när jag satt i knäet inlindad i den snorgröna gamla handduken. Men nu på senare år kan jag det, jag kan verkligen inte säga att jag känt så i alla förhållanden men något utav dem har jag faktiskt känt så.
En av de saker som skrämmer mig mest är när mina föräldrar kommer dö, trots att vi många gånger haft och har en väldigt svår och tvivelaktig relation med mkt smärta och ilska så är dem ju det ända jag haft som mest permanent under mina 28år, så jag har ingen aning om hur jag ska klara mig!! Men när jag hade det där förhållandet så kände jag att med denna personen skulle jag kunna klara det, jag skulle så småningom kunna må bra igen bara jag hade stödet av denna personen! Som sedan visade sig att det stödet räckte tyvärr inte ens till affärn o tillbaka:(
Jag önskar att innerligt att jag kommer träffa den rätte snart och jag väljer rätt denna gång och inte romantiserar bilden och tror på det goda som kanske sitter alldeles för långt in i en komplicerad själ. Jag är ju ganska komplicerad själv fast ändå rätt lättsam som många säger iaf innan det blir så intimt, så jag behöver väl någon som själv är ganska stark och som faktiskt kan ta hand lite om mig också!
Jag vill också hinna få barn som mina föräldrar kan få vara mormor och morfar åt och från början ha en annan relation än den vi har. Att de kan få glädjas åt dem och slippa vara besvikna över som med mig.. Jag vet att de egentligen inte är besviken över mig som person men jag kan inte låta bli att känna så med allt som varit. Det jag säkert vet är ju att de är besvikna för min skull. Att de blir ledsna när jag är ledsen men det får ju inte mig att må bättre..
Nu ska jag hänga vidare med mina polare, är nog lite sugen på david faktiskt, han börjar bli snygg och sedan tror jag han är en jäkligt hedlig och snäll kille, förutom badboyen dylan då som jag skulle välja först men jag kanske borde ta david enligt mina nya regler( är gamla beverly hills ja snackar om;)
Men allvarligt talat...
det måste väl gå att både va attraherad till en kille som man kan ha kul med och som man kan lita på och känner sig tryggast i världen med...eller är det bara i sagor o filmer?!
(o ja, han får gärna gilla hästar också men inte gärna va gay;)
Tankar
Det här nya vädret med halka, tö, ett grått skimmer när man ser ut genom fönstret.. Varmgrader.. Det får mig att må dåligt! Ångesten blir värre och ligger som en stor molande klump i mig.. Jag vill ju vara glad! Jag vill må bra! Jag tas med en rejäl dunderförkylning också och det brukar i vanliga fall locka fram ångesten som redan är påtaglig nu så känns bara skit just nu.. Kanske jag brukar skriva men som sagt jag skriver främst för att få ur mig en del känslor så jag kan inte låtsas att det är guld o gröna skogar för att det är roligare att läsa om. Jag vet också att finns det andra som inte mår så bra kan det faktiskt vara stärkande att läsa om andra som också mår skit. I allafall tycker jag så! Det bästa vore såklart om alla kunde vara rosenskimrande lyckliga hela tiden men verkligeheten ser ju inte ut så.. Har den nog aldrig gjort men jag tror ändå att det var lättare förr.. Dagens samhälle med alla måsten, alla förväntningar om hur du ska se ut, hinna med, göra osv tror jag har en dålig inverkan på speciellt många unga. Idag finns så otroligt många val som kanske inte var lika många förr, det känns som att man blir mer påverkad utifrån och även fast man inte vill så oroar man sig över vad andra sak tycka...
Jag har mått dmestadels dåligt i många år och tyvärr blir det en trygg vana fast man inte mår bra i det så är det det enda man känner till och det är bara inte så lätt att tänka "det blir bättre, ryck upp mig" osv
Är som att be någon i rullstol att bara ställa sig upp o gå.. Funkar inte riktigt så...
Har rotat lite i mina gamla gämmor och hittat massa brev från vänner som vi skrev till varandra i mellan, högstadiet och gymnasiet. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka i tiden och hjälpa den udda, ensamma, förvirrade tjej som kämpade med livet redan då och inte anade att det bara skulle bli värre. Hittade även lite nerklottrade sms från olika killar, vad jag önskade att jag bett dem att fara o flyga men jag höll mig kvar. Trots att jag blev förnedrad gång på gång och de små ögonblicken när jag faktiskt fick känna mig som deras viktigaste princessa var ju alldeles för få i jämförelse med tiden emellan då jag fick kämpa för att få deras erkännande och bara genom det känna att jag dög..
Har ett brev som jag nu inte längre har kvar som mitt senaste "mr" (om man nu kan kalla den veka vilsna själ för en mr?) han hittade dessa och krävde att jag skulle kasta dem och fick ingående förklara dessa 10 år gamla brev. Jag hade inget större problem för jag älskade ju honom och jag hade inte velat att han skulle ha brev från sina ex men det räckte tydligen inte.. I ett av dessa skrev iaf min dåvarande att han varit inne i en affär och hört ett par prata om en duk som damen ville ha och gubben fräste; vi ska fan inte ha nån sån duk!! och så skrev min dåvarande att så skulle han aldrig nånsin behandla mig. Jag tyckte det va så fint skrivet, så ärligt, så enkelt. Det är ju ett sånt förhållande jag vill ha. Denna pojkvän var aldrig elak mot mig på detta sätt men tack vare hans svartsjuka och det största problemet hans andra älskare; ölburken så sket det sig.. Jag har många gånger varit denna dukkvinna och visst det värre saker man kan råka ut för men jag kan ändå förstå hur hon sjönk ner i sina skor, blev tyst och kände sig åter värdelös och liten. Alla kanske inte skulle reagera starkt på detta men jag vet att det finns många som gör det och det är inte bara vårt ansvar, vi som är de extra känsliga utan det är även våra anhörigas ansvar.
Jag läste på en annan tjejs blogg om borderline att vi som är extra känsliga blir lätt anklagade för att allt är vårat fel men vi vet oftast våra problem och kämpar med dessa och vill oftast inte vara elaka med flit utan vi vill bara så gärna få visa våran extra starka kärlek och få densamma tillbaka men missförstår ofta saker lite lättare än andra. Har också lätt att falla tillbaka i vår värdelöshet som vi känner när någon kritiserar oss för vi tror innerst inne att vi är riktigt usla och när den vi älskar mest säger något som kan tolkas åt det hållet så brister allt!
Man får ständigt kämpa med sin självkänsla just för att någon annan inte ska kunna påverka mig så negativt, en annan person med inte fullt så mkt känslighet kan sålla bland orden och meningar och se att iblande kanske sakerna de säger beror på att de själva har en dålig dag, eller deras små issues som de säkerligen har med sig själva, eller att vissa saker är helt enkelt inte okej att säga och då har jag faktiskt rätt att säga ifrån!
Lite som det stod i den andra bloggen att en person som har tex stukat fingret gör ju dess omgivning allt för att underlätta, kanske hjälper den att öppna påsen, undviker att stöta till det skadade fingret och det är likadant med oss som har det stukade fingret inom oss, i hjärtat, hjärnan el själen. Sedan menar jag inte att man ska behandla oss som små kycklingar för vi tål mer än Ni tror. På gott och ont, jag kan lätt bryta ihop totalt och må så skit som vissa andra aldrig behöver känna men samtidigt hade jag inte varit så "stark" som jag är tror jag inte att jag blivit sån som jag är. Jag hade inte stannat hos en hopplös kille i åratal som jag fick kämpa för varje dag att inte säga fel saker och vänta och vänta på att få höra nåt bra om mig och på så sätt få lite positivitet i själen för att orka med veckans sex andra dagar då man inte fått något tillbaka...
Nu måste jag snart bestämma vad jag ska göra och det känns bara som jag står inför ett stort mörkt hål att kasta mig ner i, ingen aning vart det leder, hur jag ska göra när jag hoppat el vad som finns där eller hur jag ska hitta nåt.. Hoppar jag inte ner i detta mörka hål får jag vända mig om och gå in i den mörka mörka skogen igen där det inte finns nåt förutom min ensamhet och mina hopplösa tankar....
Älskade hund busar i snön
Över
Nu är julen över igen... Gick lika fort som det brukar. Kommer väl säkert aldrig bli som när man va liten igen, kanske lite liknande när man får egna barn men nu är ju den här själva spänningen borta.. Man vet vad man ska få i paketen, vet att det inte finns nån tomte (inte som delar ut julklappar iaf) ytterligare ett år har gått och jag är kvar.. Kvar på noll, mammas o pappas lilla tjej som sitter hemma ensam utan någon vid sin sida...
Visst har det väl varit nån med några gånger men inte i år.. Som jag hade längtat att äntligen få vara någon mer! Någon varaktig, första julen av många. Veta att min familj gladde sig åt att jag var lycklig.. Men det sket sig visst..
Gick ganska bra ändå, har inte mått så dåligt men förstår att det finns många som gör det. För det är ju laddat på jul ska man vara glad och lycklig, man ska fira med familjen, man ska må bra och bara vara härlig! Känslor som ångesten kommer med av misslyckande, ensamhet, smärta,skam m.m hör lixom inte till på julbordet.. Inte under granen heller för den delen... Men är väl rätyt nöjd ändå. Har varit ganska fridfullt mysigt o trevligt t.om på släktkalaset som jag bävat lite för...
Nu äre bara nyår kvar då! En riktig skitdag om jag får säga mitt.. I en månads tid har folk hållit på o frågat vad blir det på nyår då?? Tänk om man inte blir bjuden på en massa glammiga fester med skumpa å fyrverkeri( som förövrigt är onödigt o en pina för alla stackars djur) eller parmiddagen med 4rätters el nån häftig weekend nånstans... Tänk om man inte har alla dessa alternativ, eller om man har det men känner bara en stor ångest och ensamhetskänsla oavsett hur hög musiken är eller hur många o fulla o glada människotr man har runt sig...
Jag har inte firat nyår så många gånger, och när jag har gjort det har det mest varit en pina som gjort att jag gett upp innan 12.. De gånger jag varit själv har jag mest gömt mig hemma och ätit/druckit och kollat tv (de sänder massa nukännerjagmigännumeränsam filmer den dagen!) Men i år har jag ju inte ens ett hem så vetatusan hur jag löser det.. Har funderat på att dra iväg till ett hotell själv bara o hänga där ingen känner mig ala kevin i ensamhemma men jag är för lat för det på nå sätt, kommer inte till skott...
Har träffat en del goa vänner nu på lovet iaf och det är ju mysigt! Glad att jag har dem men de har ju ett eget liv också.. Bara jag som inte har det.. Allas favorit fråga verkar också vara hur det går med jobb?? Varför frågar man sånt? Har man inget annat att prata om? Ungefär som en vän som säger att de känns som att alla undrar om hon har el varför hon inte har nåt förhållande.. Iofs vet kanske inte folk hur de ligger till, att man mår skit över detta som de alltid ska fråga om.. Kanske är mina dumma tankar som kommer in ibland också.. Tycker de jag är lat eller vad är problemet? Tror de att min högsta önskan är att få ett skitjobb? Jag har ju ingen utbildning el nåt så de är väl ett skitjobb jag kommer få.. Måste plugga upp betyg om ja ska kunna plugga till nåt och det känmns tungt. Har inte nåt jag vet att jag vill heller. Har ju senaste året planerat långresa och flytt till landet och starta upp nån form av gårdsverksamhet.. Det är ju det jag velat, det jag vill nu med. Men inte så lätt när man är själv! Vi hade ju planerat detta tillsammans. När jag jobbade förut på samma jiobb i tyvärr alltför lång tid var det aldrig nån som brydde sig. Jag jobbade ofta alldeles för mkt och under väldigt knepiga förhållanden, men inte va de nån som sa eller undrade nåt om det då så varför så intresserade nu!? Är i en djup livskris, känner att jag slösat så mkt tid på skit i både jobb o förhållanden och önskar av hela mitt hjärta att jag kommit längre nu.. Vill ju på i hus med en underbar älskad och planera familjen inom de närmsta åren och bara få va lycklig!! Men de senaste månaderna har jag kämpat för att ha en någorlunda fungerande vardag, sova, äta, gå upp, dusha osv och det har varit sjukt jobbigt då ångesten är så stark och självföraktet ibland kan vara det enda jag tänker på o förstår inte hur jag ska komma vidare...
Suck... Försöker fylla hjärnan med saker för att sliåppa tänka o känna det vidriga som finns där inne...
Merry Christmas
Jag vill önska Er en riktigt härlig julafton imorn!
Dec. 16, 2012
Jag undrar varför det kommer o går så mkt... Ångesten.. Har ju varit bättre ett tag men nu är de sämre, förut tänkte jag på honom dygnet runt, verkligen varenda minut men sen kunde det gå till o med flera timmar och jag kom på mig själv med att inte ha tänkt på han! Skönt... Men nu äre lite Mer igen tyvärr.. Hade ju så mkt planer för oss..
Känns bara som att jag låtsaslever, vet att ja ska göra saker för mig men innerst inne när man är i riktig kontakt med sig själv vet jag ju att jag är inte lycklig...
För min dröm ÄR tvåsamhet. Att höra ihop med någon, ha någon som alltid finns där. En trygghet, bästa vän och älskare.. Jag har så mkt jag vill göra med honom och vill ju ha familj om inte alltför många år så då måste jag ju träffa honom snart om vi ska hinna med allt... Men var.????
Kunde det inte varit bra nu!? Jag tyckte redan jag hade haft min beskärda del av olycka smärta o skit! Varför?
Tråkigt att de töar ute också...
Börjar känna mig så stressad inför framtiden:(
Lussekatter
Kallt
Var der verkligen idag ungefär 15 grader och mer! Men de är väl härligt.. Har fått lov att elda inne, hade ju tänkt gå ut o kolla efter stjärnfall ikväll men inte blivit av. Skulle tydligen va flera hundra i timmen tror jag! Annars har det varit en rätt produktiv dag trots att jag inte kom upp i rätt tid. Har fixat lite julpyntning o sånt, skrivit listor om vad som ska göras köpas osv... Sånt är jag mycket för också göra listor och hålla på ska försöka fälja dem men håller oftast inte så länge.. Nu håller jag på o surfar runt för o kolla in vad jag kan önska mig osv. Börjar oroa mig lite för min ekonomi också.. Framtiden kommer ju så fort!
Har sökt några jobb men bara sådär halvhjärtat för jag vill ju egentligen göra nåt eget, bo på en gård, ha djur, skriva böcker, kanske ha nån form av djuruppfödning och kunna försörja mig på detta. Blir inget lyxliv men en helt annan livskvalite´än att jobba 8-5 varje dag hämta barn på dagis äta middag se på tv somna utan att prata med varandra.. Ja det är iallfall mitt drömliv men är juu svårt att verkligen komma dit. Och ja vet att det är jag fram för allt men.. min största dröm är att ha en familj, snart. Jag vill inte vänta längre, jag vill leva i 2samhet, jag vill ha nån att känna mig trygg med! Jag är så redo för att ha det där livet, är så avundsjuk på de där mammabloggarna där de skriver om att de bakar ekologiska bullar och ritar med sina barn i deras hemmasydda sparkdräkter...Typ..
Jag vill också ha det!! Typ.. Nu!!!
Hoppas Ni får en härlig helg, ska Ni göra nåt??
Jag ska till min vänninna med barnen imorn, vi ska ha lite myskväll o innan det ska jag till ätstörningsdoktorn..
På lör blire väl bara att va hemma o glo.. Sugen på vin men de går ju inte.. Kanske dax att baka lussekatter, då alltså, inte nu..
Ha de fint!!
Utkast: Dec. 12, 2012
Det går
ju så sjukt fort! Tiden alltså.. Har inte gjort mycket alls i veckan som vanligt men det är redan snart torsdag!
Har vart hos min vanliga psykolog sista gången innan nästa år nu.. Ska bli lite skönt med lov faktiskt också.. Har haft lite lov härifrån också, i början blev det nästan som ett måste att jag ville in och skriva varje dag men sen har det känts lite tvångsaktigt också(lång bloggkarriär va, trött efter en vecka;) men är väl lite i min addhjärna som är full med idee´r och ett väldigt engagemang för att sedan falla platt bara.. Känns som att de är så i mitt liv också, har så otroligt mkt idee´r och tankar men jag kommer aldrig till handlingsstadiet! Är lite jobbigt.. Är väl mest jag som måste tag i det själv jag vet men är svårt..
Har haft jul och nyår lite som ett datum att efter det då händer nåt liksom, men vad??
Kanske dags att bestämma vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen hur jag ska gå vidare med livet lite i taget men alltså jag fattar inte hur det ska gå till??!!
Såklart kanske jag inte kan få allt på en gång men någon början, men känner mig fortfarande så instabil, humöret och ångestatackerna kommer o går ganska kraftigt. Känner mig liksom halv, trasig...
What to do...
Tänk..
vad glad man kan bli av lite musik o 3 glas vin:) känns så bra.. har till o med tittat på facesidor ja inte borde ja grät o de gjorde ont men nu är ja väl lite lullig.. Skulle gärna fortsätta in i dimman helt och bedöva allt va de går men pärona är väl snart hemma så de får bli lite bj;s o bevvan innan det...
Som sagt inbte säkert att alla mina inlägg tillfredställer alla men blir väl lite som mitt nya beroende på gott o ont.. känns som att jag ska ha ur mig allt o då blire här på min lilla cuberdagbok.. saknar...går som i vågor, nyss va jag jätteglad men nu kom ångesten ensamheten o saknaden precis när jag skrev... ta hand om er..
Stjärnklart
Har varit ute en sväng. Alla stjärnorna lyser så klart på den mörka himlen, snön knarrar under skorna och inne lyser stjärnorna i papp och ger ett gemytligt sken. Det är himla vackert och det får mig att må bra. Ångesten kommer och går. Har mått mycket dåligt förut runt jul men ändå gillar jag julen. Tycker det är mysigt att pynta och fixa med tomtar och ljus och anat som hör julen till. När jag var liten var vintern min favoritårstid, men det var förvisso innan jag ville visa mig utan så mycket kläder som man måste göra på sommaren. Nu föredrar jag värmen och skulle gärna bo på en varmare breddgrad, finns inget härligare än att bara ligga och somna in nästintill naken på strand och höra vågorna och känna varma vindar mot mig. Men jag uppskattar ändå årstider och är glad att vi iallfall får en rejäl vinter. Förvisso hatar jag stickiga polotröjor, att frysa, håret som blir elektriskt, att behöva bylsa på sig så man känner sig som en annan michelingubbe. En väldigt vit, glåmig michelin med torr och dålig hy.
Men vissa stunder när solen lyser på ett snötäckt landskap, det gnistrar som på ett hav, att mysa till det inne, att äta matsäck med varm choklad utomhos, sådana här kvällar när snoret fryser till i näsan och stjärnorna lyser som klarast, det är härligt! Men såklart fattas någon att dela det med.. Är så himla redo för "något mer" men går ju inte att göra så mycket åt just nu. Hade bara sett så mycket framemot att åka upp till fjälls med honom och åka skoter, han såg så mkt framemot att lära mig åka snowboard...
Har för övrigt varit hos en ätstörningsspecialist idag, hon va trevlig så får vi se om hon kan hjälpa mig nåt i rätt riktning, kan ju inte skada iaf tänker jag... Imorn är jag inbjuden till några vänner på julmys för hela slanten, glögg, pepparkaksbak, julfilmer, julgröt m.m så det blir väl säkert trevligt tror jag..
Har också kommit på, el visste väl det men blev lite klarare när jag pratade med henne idag att jag har ju inget liv! Har ju inte orkat ta tag i det men det kanske kommer så smått nu iallafall hoppas jag! Jag måste hitta nåt annat att göra än att äta... Allra helst vill jag ju ha någon att dela livet med men nu är det ju som det är. Kanske dax att mot min vilja se att han inte var riktigt så bra som jag trodde och att det kanske finns nån annan för mig..
Jag läste på lite idag om psykisk misshandel, har blivit kontaktad av ett exex som jag var med alldeles för länge. Tänkte att det kanske vore bra att träffa honom och säga min mening jag inte vågade då, få ur mig att han inte behandlade mig okej. Men insåg sedan att han nog aldrig skulle fatta.
Typer av misshandel
Kontrollerande
Han vill ha kontroll över vem du pratar med, vem du umgås med, vilka kontakter du har på msn. Han vill alltid veta var du är och vad du gör. Han blandar sig i dina studier, ditt arbete. Han kan hindra dig att få t.ex. läkarvård. Han är överdrivet svartsjuk och kommer med obefogade anklagelser. Han försöker hindra dig att ha bra kontakt med din familj och dina vänner. Han hindrar dig att få en bra kontakt med hans familj och vänner. Han kan tvinga dig att begå olagliga handlingar. Han kan hota att skada dina anhöriga eller din egendom om du inte gör som han säger.
Känslomässig utpressning
Han spelar på dina känslor för att få dig att göra som han vill. Så här kan det låta: ”Välj mellan mig och din mamma!” ”Om du verkligen älskade mig så skulle du stanna hemma och inte springa ute med dina väninnor” ”Om du inte går ner i vikt så lämnar jag dig!” ”Du tänker bara på dig själv! Vad ska jag göra när du bara bryr dig om din karriär?” En annan variant är att han vägrar visa ömhet eller ha sex med dig tills du går med på hans krav.
Oförutsägbarhet
Han får plötsliga utbrott utan någon konkret anledning. Han reagerar helt olika på samma situation från gång till gång. Vad han sa i går gäller inte i dag. Hans humörssvängningar gör att du aldrig kan veta vad som ska hända härnäst. Han startar bråk med dig utan att ni är oense om någonting. Du känner dig rädd och på helspänn när du väntar på din partners nästa utbrott- som kan komma när som helst!
Sexuellt ofredande
Han tvingar dig att ha sex då du inte vill. Han tvingar dig att gå med på sexuella handlingar som du tycker är obehagliga. Om du säger nej så hotar han dig med våld eller med att skaffa en annan kvinna som ställer upp.
Får dig att verka galen
Han förnekar saker som ni båda vet har hänt, till exempel att han har kränkt dig. Han påstår att du ljuger eller inbillar dig. Han får dig att tvivla på det du hört och sett, till och med tvivla på ditt förstånd. ”Det har jag aldrig sagt!” ”Du måste vara galen” ”Du hittar bara på!”
Hot om fysisk skada
Han slår sönder saker i ert hem. Han hotar att skada dig eller någon du tycker om. Han kör bil så fort och vårdslöst att du fruktar ditt liv när han är arg.
Ekonomisk misshandel
Du måste lämna dina pengar till honom, och sedan får du böna och be om litet fickpengar. Han bestämmer själv över er ekonomi. Du har inget bankkonto som du disponerar själv. Du har ingen insyn i ekonomin. En annan variant är att han låter dig betala alla räkningarna och först då du ber honom ger han dig mycket motvilligt en mindre summa. Vad han gör med resten av lönen tycker han inte du har med att göra.
Kränkande förväntningar
Han kräver orimliga saker av dig, t.ex. att du ska vara sexuellt tillgänglig hela tiden och att du bara ska ägna dig åt honom. Du ska släppa allt du har för händer så snart han vill ha någonting av dig. Han är aldrig nöjd hur mycket du än anstränger dig.
Kränkande namn
Han kallar dig bitch, slampa, hora, idiot eller andra nedsättande ord.
Undanhållande
Han undanhåller sina känslor. Han kan tiga flera dagar i rad utan att tala om vad som är fel. Han tycker att många saker inte angår dig. Han får dig att undra vad han känner för dig. Han vägrar planera framtiden med dig. Han vägrar visa ömhet. Försöker du prata med honom så tiger han eller svarar något som t.ex. ”Det finns inget att prata om” eller ”du är ändå inte intresserad”
Anklagande
Han anklagar och förebrår dig. Han behandlar dig som om du vore hans fiende. ”Du vill bara ha problem” ”Du attackerar mig” ”Du lämnar mig aldrig ifred”.
Blockerande och avledande
När du försöker prata med honom om något du tycker är viktigt så blockerar han dig. Exempel: ”Vem frågade efter din mening?” Skitsnack!” ”Du tror att du vet allt”. En annan variant är när han ändrar samtalsämnet och ser till att du måste försvara dig från hans anklagelser: Till exempel: Du frågar vart hushållspengarna tagit vägen och får något av de här svaren: ”Du är bara ute efter mina pengar!” ”Jag är utled på dina klagomål!” ” Men du har ju inte gjort något på XX år själv” Han avleder dig nästan omärkligt från det ursprungliga ämnet och du får aldrig något svar på det du ville diskutera. Det slutar med att du känner dig förvirrad och frustrerad.
Trivialisera
Det du tycker är viktigt är bara strunt. Det du lyckats med betyder ingenting. Han gör ner dina tankar, känslor och det du lyckats med.
Du har fel
Du uttrycker dina åsikter eller berättar om hur du upplever något. Han säger bara emot och hävdar att du har fel. Exempel: Du: ”Det är litet kallt i kväll” Han: ”Det är inte kallt, det är kyligt!” Eller: han: ”Serveringen tog för lång tid” Du: ”Jag tyckte inte vi väntade så länge” Han: ”Du har fel!”
Han gör sig rolig på din bekostnad
Han säger saker som kränker eller sårar dig och när du talar om det så får du höra ”tål du inte ett skämt eller?” Det här är ett slag under bältet, särskilt om han gör det inför andra människor.
Han glömmer och ignorerar
Han ”glömmer bort” det ni kommit överens om. Han gör aldrig de saker han lovat dig, utan säger att han snart ska göra det men nu när du tjatar så tappade han lusten. Det kan ge dig en hel del bekymmer men han viftar bort dig med något som t.ex. ”alla glömmer ibland, ska du döda mig eller?” Detta är ett passiv-aggressivt beteende, ett sätt att visa fientlighet och komma undan med det.
Ständig kritik och anklagelser
Han kritiserar och anklagar dig för en massa saker. Du är för känslig, för uppkäftig, för tjock, för smal, för pratsam, för tystlåten. Du är korkad. Du är aldrig nöjd. Kritiken kan också komma mer inlindad som ”goda råd”, när han gör sken av att ”vilja hjälpa dig att förbättras”. Det är väldigt tärande på självkänslan att ständigt höra vad det är för fel på en. Han kan också berätta om dina misstag då ni umgås med andra och få dig att känna dig dum.
Order
Han pratar till dig som om du vore hans tjänarinna. ”Städa upp här” ”Du tar inte på dig den där klänningen” ”Nu går vi!” ”Ingen diskussion!”
Så himla många av dessa saker stämde in men hela tiden tog jag honom i försvar och likadant här kan det vara svårt att se vart gränsen borde gå. Det måste inte vara så att han kallar dig hora utan det kan räcka med kommentarer som; det syns ju vad du är ute efter i den deär klädseln, det är inte så många som vill ha dig förutom gamla snuskgubbar typ... Det räcker för någon med en redan trampad på själ, självförtroende och självkänsla är ju två skilda saker och självkänslan är den allra viktigaste och den som jag skulle behöva många meter av! Innerst inne vet jag ju vad som är fel men som det stod i texten så glömmer du lätt det om han har en bra dag och är snäll för en stund och du vet att du gör fel som är kvar och gömmer därför undan det och försvarar.
Sedan kan jag ju inte låta bli att se det goda som oftast finns innerst inne i de jag träffar, jag vill ju så gärna hjälpa dem att få fram det men kanske borde strunta i det i fortsättningen...
Att ha nån som tiger är inte heller lätt, så var den sista, jag märkte så väl av hans olika humörsvängningar ibland var han jätteglad och mysig, nästa stund svarade han inte på tilltal, jag var rädd för att säga saker för då kunde han skrika på mig att det inte var något att jag skulle släppa det och låta han vara, att han var tvungen att vara arg och skrika på mig för att jag inte fattde... Sen förstår jag att det inte var lätt för honom när jag började må dpligt, fick utbrott, gjorde mig själv illa osv men jag gjorde ju inget av det med flit och sa inte att det var hans fel. Jag älskade ju honom över allt annat. Önskar bara han kunde stannat och pratat med mig och vi kunde ha stöttat varandra, det är ju så det ska var. Tycker jag iallfall...
Hoppas Ni får en trevlig helg! C ya
"Bra" dag..
Har haft en ganska bra idag, blir glad över kommentarer och mail. Känner mig inte fullt lika ensam och känns bra att visa någon annan att de inte är ensamna heller, för det finns många av oss..
Ni får ursäkta om jag skriver samma sak flera gånger, har svårt att komma ihåg vad jag skriver och sen kan det ju hända att jag tänker på samma saker om igen;)
Har varit en solig o fin dag idag tror jag va? Gick upp tidigt för en gångs skull i mitt omvända ideliv. Åkte till en kompis o umgicks med henne o hennes fina barn. Det är en riktigt bra kompis som jag sett olika mkt i perioder men vi har varit vänner ända sedan vi var små, var grannar då och hon är väl det närmsta jag kommit en syster.
Vi fikade och pratade, va ute med barnen en sväng. Pratde och pratade... Hon har också vissa issues och på en del sätt är vi ganska lika och hon är också väldigt klok och bra att prata med så vi turas om att spy ur oss våra liv. Ibland har man inte lust att prata utan bara vara och låtsas som att allt är bra men med henne blir det ofta som en intressant diskussion då vi tar och ger råd, behöver liksom aldrig känna mig som ett offer som man kan känna ibland.. Sedan blev det tyvärr lite smygätning och serier..
Jag får till jul på mig har jag tänkt sen måste jag ta tag i detta, börja motinera, springa, pulsa halka runt i snön och bryta ben och armar om så behövs! För jag har redan gått upp allt som tog mig ca ett halvår att gå ner har jag nu fått tillbaka på typ 4 veckor så mår ju inte direkt bättre av det..
Men ibland kanske man inte orkar helt enkelt, är kanske lätt för den som aldrig mått riktigt psykiskt dåligt eller som inte ser all smärta man har bara för att den inte är lika "synlig" som en del andra att tro att det är bara o rycka upp sig, ta sig i kragen, gå vidare.. Men ibland går det inte, även om man vill! Är som att be en rullstolsburen att ställa sig upp o gå...
Men jag hoppas att jag blir lite starkare dag för dag, tror det om jag jämför med en månad sen även om det är rätt tufft större delen av tiden forfarande..
Både hon och min familj tyckte det var ett konstigt beteende av honom iaf, han var ju som en son i familjen och sen bara stack utan att säga hejdå till nån, inte ens den stackars hunden.. Borde ut och gå med henne snart, hon är ju så sugen nu när det är snö. Inbillar mig att allt vore enklare om jag bara hade ett eget hus men det kanske är bara påhitt det med.. Min dröm är ju trots allt att hitta Mr Right, men vart??
Har ju träffat alla härikring känns de som och att bara träffa nån på väg till affären känns lite som att lightning never strikes twice...:(
Flera av mina vänner och jag har också diskuterat går det att få allt?? Såklart att man har vissa problem och har vissa sidor som är mindre charmanta. Men går det att få både kärlek och sex och vänskap i samma paket?
En kille som man älskar mest av allt i världen som älskar en minst lika mycket tillbaka som allt känns naturligt med, där du kan vara precis dig själv, nån som delar dina intressen och värderingar och brinner för samma saker? Nån som du bara kan titta på i timtal för att han är så fantastikst vacker och sexig? Nån som du kan skratta tills du kiknar med, som du kan leka med som din bäste vän? Nån som du känner dig så trygg med att ni kan prata om allt,alltid lita på, nån som stöttar dig och tycker att du är fantastisk och fin när du är som mest rödgråten och svullen? Finns denne man? Finns han för mig? och vart isåfall??
Älta lite..
Det var det han sa att jag gjorde jämt.. Men här får jag faktiskt det! Och även om de inte är i mitt bästa intresse måste jag göra det lite.. För jag blir ibland tokig av alla tankar..
Att han nu har åkt till australien det känns sådär, har liksom trubbats av lite känslor. Känns som att våra förhållande kansje bara va en dröm. Det känns inte verkligt längre därför känns han som en figur, någon konstig pappbild som jag inte känner. Det är ju inte min fina kille som avgudade mig som alltid sa att man hade tid för en puss å kram, han som sprang efter mig vart jag än gick, som frågade vad jag skulle göra om jag så bara skulle på toa, han som dagen innan han stack sa att det var bara i min fantasi han skulle sticka. Han sa att han älskade mig och att planerna var som alltid, vi skulle ut och resa sedan hitta nåt jobb, boende slå oss ner på lansdet och skapa ett liv å en familj..
Så därför är det svårt att fatta!! Hur man kan sticka utan att säga att man inte ska komma tillbaka, sedan inte höra av sig på två veckor och då säga att nu är det bara så här! Ingen ide´att pratat om de som varit för det funka inte..
Men jag tänker att kärleken fanns ju, jättestark var den! och tyckte han att allt bara va mitt fel, att han va tvungen att va arg för att ja var jobbig, han var tvungen att skrika på mig för att jag inte fatta osv men jag tycker att om man säger att man ska resa och jag ger ett förslag och han säger nej dit vill inte jag, har jag då inte rätt att fråga varför och få en bra motivering??
Är det då jag som är knäpp för att jag vill veta när jag säger att det är ett land som jag gärna vill åka till..
Jag tycker också att om han älskade mig så högt som han sa och bara tyckte allt var mitt fel men trodde de skulle bli bättre om ja fick rätt hjälp borde då inte han stanna kvar och se om de faktiskt kanske blir bättre?? Det skulle till mycket problem för att jag skulle lämna honom, i nöd och lust ju!!
För mig är det uppenbart att han flyr, eller har jag fel?? Är det jag igen som ältar och leker psykolog?
Men hans mamma var en flyende och hon hoppades att han inte var det, han själv sa att han var en grubblare som inte visste vart han hörde hemma, tills han träffade mig.. Men han hade ändrat sin livsplan ganska drastiskt på kort tid typ 3gr innan han träffade mig och då blev det han&jag-resa-hus-bo/försörja oss på landet men alltså
typ 2-3 veckor efter han lämnat mig och min familj som han inte heller sa ens hejdå till så har han bestämt att han skulle åka till australien som i vissa av våra bråk han var mkt noga med att säga att han inte ville åka till, han hade aldrig haft det som nåt drömland och tyckte mest det var syrt där.. Jag ville åka till australien, det är ett av mina drömland... Vafan!??
Är jag knäpp??
Och han åker med några okända randoms från nån resesajt,, han som inte ens ville träffa våra vänner här hemma..Han är lite av en tyst loner men kan ju tydligen om han vill...
och säkert kommer han hålla på med nån tjej.. fattar det inte, känns så himla lurad!!
och säkert kommer han hålla på med nån tjej.. fattar det inte, känns så himla lurad!!
eller...
Önskar jag bara kunde skita i honom helt, tycka lite synd om honom, tänka att han klarade tyvärr inte vara den han ville. Han flyr, men det kommer ifatt på nåt sätt och han är inte helt hjärndöd så han borde också ha tankar och sorg..
Jag kanske förskönade även detta förhållande? Som jag alltid gör, som jag har tagit dem i försvar-fast jag vet att det varit fel, så fel... Kankse var de likadant nu, för jag hade ju lite signs från början jag inte gillade men å andra sidan ingen är perfekt.. Jag var ju så kär, och han med, därför är det svårt för mig tt fatta hur man kan älska nån så högt och sedan bara klippa ll kontakt och allting från att ha dygnat med varann ett halvår i sträck!
Hjälp mig! Ge mig tips, råd, era erfarenheter.
Tänk på att ja är lite känslig bara om ni ska skälla på mig;)
Men jag vill gärna ha era åsikter/tankar...
HamsterJul
Veckorna går, jag vet knappt vilken dag det är.. Helgen blev väl ganska okej trots allt..Tror jag..
Var kvar hos min vän ett tag på lördagen sedan åkte jag hem och åt hemgjord pizza med föräldrarna, kollade film.
Söndagen sov jag nästan bort hela, sen det vanliga, serier och ätning..
Hade tänkt bättra mig i veckan men det liksom går inte, kan inte låta bli att äta!!
Var hos psykologen idag och fick reda på att jag inte får min mbtbehandling ännu, måste stå i kö! Blir så trött på sjukvården, men jag hoppas någon hoppar av så jag slipper vänta minst ett halvår till!
Känns så hopplöst.. Har ju liksom inget att göra, min kompis pappa frågade vad jag tänkt och det var nära på att jag började gråta!! För jag vet ju verkligen inte!! Jag trodde ju lixom att jag hade allt spikat, min framtid var ju äntligen safe..efter 10års drifting i mitten av ett stormigt hav så hade jag funnit min hamn.. Men tji fick ja!
Har ibland tänkt att vissa kanske inte var meningen att de skulle leva eller att de skulle få vara lyckliga.. och jag skulle vara en av dem.. Men jag vet att jag är en rätt bra person och jag har ju ett hopp om kärlek och lycka nånstans men varför räcker det inte nudå!!??
Inte för att ja önskar illa åt nån annan men kan inte sorgerna och motgångarna delas upp lite.. Är det meningen att vissa ska flyta på tur genom livet och andra ska kämpa i gegga varje jävla steg..
och snart är det jul...!!
Hade sett sååå mkt framemot det att äntligen få va lycklig och kär och inte bara deppig och ensam, att vara fler än tre o en doggy runt bordet. Så de känns deppigt, men jag har ändå alltid gillat julen så hoppas att de goda känslorna övervinner de mörka!
Hoppas Ni haft en bra dag:)
Dec. 01, 2012
Ligger i min väns soffa skriver på mobilen därav stavfel... Har ikväll gjort alla fel.. Har förvisso haft trevligt med väninnor men har skrivit till alla ex och gamla ragg el inte ens det, snubbar som barit intresserade men som ja nobbat tidigare.. Fick reda på ikväll att han åkat... Utomlands.. Å han som bas ville åk t thiland, absolut inte aussie!! Å nu är han där, med andra tjejer o killar än mig...!!! Jag ville verkligen åka dit, de s ja hela tiden.. Men han ville bara åka thai... Ja fattar de inte!!! Mår skit! Tar på mig allt, va faan ska ja göra! ?
?? Hur kan han?? Varför?? Han älskade ju mig ... Sa Han.. För mig betyder de mer än så!!!