Sant men så svårt...
Chucky
Hallå! Hoppas Eran dag varit bra!? Jag behöver lite datahjälp nu så är det någon som vet; måste man trycka i att man läst kommentaren eller något för att den ska synas eller kan alla se så fort någon skrivit en kommentar??
Tack vare att jag fick lite respons av Er så blev jag glad igår. Jag skriver mest för min egen skull, har alltid velat vara en dagbokstjej men det blir sällan mer än några dagar om året som jag lyckats fylla några sidor. Vet inte varför jag gillar ju att skriva men jag glömmer liksom bort det eller orkar rent av inte ibland. Så jag tror det är bra terapi att skriva, ska försöka skriva några argbrev till några som gjort mig ledsen, tänker att det är bra att få det ur sig och att det försvinner på ett annat sätt ur mina tankar när jag liksom skrivit ut det. Men nej, jag ska nog inte posta dessa brev! Kan bli farligt;) Men jag skriver även för att jag själv saknar att läsa om sådana som jag, vanliga tjejer och killar som kämpar varje dag med saker som får dem att känna sig fel och ovanliga fast vi inte är det, ja lite ovanlig tycker ja bara är kul fast på ett bra sätt!
Så jag hoppas att jag kanske kan inspirera några av Er och Ni mig, vi kan hjälpa, stötta, tipsa och älta med varandra!
Så igår var första kvällen på typ 1,5 månad som jag inte smygåt nånting! Och idag har jag bara ätit "nyttiga" saker så nu ska jag verkligen försöka... Det är svårt, som fan! Jag tror jag har jobbat upp ett sockerberoende igen för det är ju bara sötsaker eller kolhydrater jag ätit och kolisar är väl egentligen äckligt socker...
Men mestadels använder jag ju mig av ätningen som en ångestdämpare. Jag planerar i god tid allt jag ska äta hur och när. Dessa saker gör ju mig lite upprymd för då är det ju det enda jag har kontroll över i mitt annars kaotiska liv. Just det här har jag full kontroll på och jag vet att jag är bra.. Men så fort jag börjar äta tappar jag kontrollen och de upprymda känslorna ändras fort till ångesten igen, känslan av att tappa kontrollen, att misslyckas-igen! Att den enda vän jag har är en makaron.. Kom även att tänka på det idag när ja va ute en sväng att om det skulle va så någon gång att jag inte gör det för att dämpa ångesten så har det att göra med att jag vill skada mig.
Jag tycker att jag är värd att straffas och jag blir verkligen straffad av detta hemska beteende!
Det är som att den elaka lilla ängeln el är det kanske en djävul som man har på ena axeln och en ängeln är den goda kanske? Iallafall den onda elaka lilla chuckydockan (som jag förvisso tycker är lite kul o söt) säger åt mig att så fort jag mår lite bra, så är det fel. Jag blir påmind av den vidriga mörka knubbiga dockskallen att du är inte värd detta! Det kommer snart ta slut! Så gör det du kan bäst, hjälp till och förstör!
Så det är därför jag gör sådana här saker, därför jag aldrig kan vara lugn och tillfreds i ett förhållande (sedan har mitt val av killar inte varit till fördel men ändå) för jag tror inte jag är värd någon kärlek.
Så alla mina beroenden, shopping, alkohol, mat, fysiska självskador gör jag ju endera för att dämpa min ångest och smärtan i mig gör så ont och så svår att ta på så att jag måste skada mig på ett mer synligt kännbart sätt
Men..om det skulle mot förmodan inte vara så så, om jag skulle ha tagit mig ur, tagit mig upp, ut i ljuset och för en gångs skull går med lättare steg och ett leende så är det något som gör att jag tvingar mig själv att ta till dessa ondskefulla ting och sen är vi snart tillbaka i helvetets marygoround som tyvärr har blivit min verklighet för en tjej som egentligen bara vill va glad och få o ge kärlek...
Lite annat också..
Jag är inget datasnille så får be om ursäkt att bloggen är lite trist men jag kanske lär mig så småningom, kan ju försöka lägga in lite bilder då och då vet att det kan va roligare att titta då, men å andra sidan är ju inte det här någon "tittapåmigidagensoutfitmedendrinkihandenblogg" ;)
Igår var jag på ett möte med min psykolog och en doktor, jag gillar min psykolog men doktorn ställer jag mig lite tveksam till, men jag tror hon var bra också! Mina föräldrar var med, vi var där för att prata om min barndom osv för eventuell adhdutredning. Har man borderline har man ofta andra diagnoser också men de beslutade iallafall att jag inte hade tillräckligt mycket svårigheter för att passa in i adhd och det kan jag väl hålla med om men har också läst om add som är typ samma som adhd Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder fast utan det hyperaktiva h;et. Står i beskrivning att add oftast drabbar tjejer som sedan vänder problemen inåt och det leder till en missbrukspersonlighet, ångest, självskador och att dessa oftast blir "anonyma" under uppväxten och liksom försvinner i en klass. Allt detta stämmer perfekt in på mig och det höll de med om men skulle iallfall inte bli någon utredning och slapp medeciner som ofta i dessa fall kan förvärra OM de inte är exakt rätt och även vara beroendeframkallande men jag hoppas att vi kan jobba lite på det ändå nu när jag vet mer..
Trots att jag känner mig otroligt på botten just nu och vilse så är det ändå som att fler och fler bitar faller på plats, saker från barndomen, ungdomen som får en helt anan mening nu. Tyvärr går det inte att ändra det gångna och ingen mår bättre av att gräma sig över gamla misstag men att bara vara medveten om dessa och tänka gör att jag kan förstå bättre varför det blivit som det blivit för mig och att det kanske kan hjälpa mig lite.
Gick ganska bra med mina föräldrar var ju lite orolig ddå jag alltid tyckt att de velat få allt att framstå som så mkt bättre än det egentligen varit. Speciellt min mamma är så, jag kanske nämt det förut, kommer inte ihåg va jag skriver ni får ursäkta. Men att jag tycker hon alltid har attirtyden att vi tre i vår familj har varit så lyckliga, haft det så mysigt och bra och gör man annat än vi gjort eller hon och pappa gjort så är det inte okej enligt henne och det påverkar mig.. Men jag vet att de vill väl och förstår att de är ledsna för min skull men samtidigt som jag klandrar dem lite så vill jag ju inte vara misslyckad för dem, det gör ju inte mig gladare att veta att min mamma är ledsen för att jag är ledsen. men jag antar att det inte är så lätt, kan tänka mig att jag skulle vara ganska lika där med mina känslor om det varit mitt barn..
Så efteråt pratade vi väl lite, eller jag höll mig från att få vansinnesutbrott på min mamma då hon inte lyssnade el respekterade när jag sa hur jag hade känt när jag var liten utan hon bara sa att ja men så var det inte osv
Men det är ju som jag kände och de kan ju omöjligt säga att vi haft det så bra som de vill påskina! Så hon blir då tyst och pratar inte och sedan nästa gång ska man låtsas som inget, men nu löste vi det iallfall och kunde prata lite. Min pappa kom också och ville förstå hur jag kände och han har lite svårt med ord och uttrycka sig, är en dyslektiker som börja jobba när han va 14 men jag har nog aldrig hört han försöka så mkt som igår.
Det är det jag önskat tidigare att vi kunnat prata med varandra och att alla känslor är okej och att man inte alltid vill samma saker osv men bättre sent än aldrig antar jag!
Så kan de bli bättre på att lyssna och förstå kanske jag vågar komma ut ur mitt vidriga,tomma, ångestfyllda skal och berätta mer hur jag känner och dela med mig mer av min sorg men även glädje och inte alltid behöva känna mig så ensam eller skyldig när jag inte mår bra..
Har lyckats vända på dynget igen, ångest.. Är vaken tills 3-4, kan verkligen inte sova, vill inte, vill inte gå upp till det ensamma sovrummet där jag somnade i hans famn varenda kväll för bara ett tag sedan. Jag brukade älska att gå och lägga mig, var så mysigt att lägga mig på hans arm och somna in.. Nu är det bara ångest! Måste titta på tv hela tiden, knarkar serier desperate housewives, beverly hills, sons of anarchy, the walking dead. En salig blandning men de blir ju ett sällskap, lynette,bree, brenda, dylan, jax och opie är ju mina kompisar som aldrig sviker (så länge nedladdningen går fort;) nej jag erkänner inget!
Jag delar deras värld och slipper mina problem för när jag tänker på det kommer ångesten, smärtan. En stor tomhet i mig som samtidigt river mitt inre i bitar, den går fram som en orkan och rör till allt som finns där, men ändå finns det inte. Det är tomt, grått, mörkt, dött...
Jag äter ju också en del, planerar så fort jag ätit mina makaroner vad jag ska äta sen, kanske en macka, eller sju! Glass, godis, kakor, finns det inget, vad kan man göra? Smör,kakao socker så länge det är onyttigt funkar det. Ibland försöker jag verkligen låta bli men det går inte! Jag vill inte hålla på såhär, jag vet att sockret och smöret inte är några bra vänner men ändå kan jag inte låta bli att hänga med dem:(
Min stackars hund går jag bara små turer med i skogen för att kunna smygröka, jag får dåligt samvete för hon vet ju inte varför "mamma" bara sitter i soffan hela dagarna, varför hon sover och drömmer mardrömmar varje natt(dag till kl 2 typ) varför inte "pappa" är kvar och varför vi har slutat springa våra kilometrar som hon älskade så mycket. Det gör att jag mår dåligt för hennes skull men ändå inte så mkt som förut, trots att jag mår tusen kilo värre nu så känner jag mindra. Är likgiltig.. Bryr mig inte om något, vill fråga saker men orkar inte. Har inte lett eller skrattat på över en månad. Den enda känsla som kan vara stark är den förbannade ensamheten, den slitande smärtan av att vara själv, att han har lämnat, ångesten över att inte veta vad jag ska ta mig till, att vara helt lost! Själv som en liten träbåt på ett stormande mörkt hav...
Tack!
Tänkte tacka i Er i kommentarsfälten men blev ett helt inlägg istället så jag vill börja med att tacka Er tjejer som har lämnat kommentarer! Skriver mycket för min egen skull men även för andra, så det känns kul(i olyckan!?) att jag kanske kan hjälpa/inspirera eller bara få någon mer att inte känna sig ensam! För vad vi än tror så är vi inte ensamma.. Ni får jättegärna skicka mail till mig om vad som helst. Jag blev riktigt rörd av alla Era kommentarer och det gjorde min dag. Jag tycker absolut att om man känner igen sig och inte har någon hjälp så ska man söka hjälp för det går inte att klara allt själv och ensam är inte alltid stark.
Det har gått nästan tio år sedan jag "erkände" att jag mådde dåligt och det har varit många turer men nu äntligen i och med att jag fått en diagnos, men inte tack vare sjukvården utan tack vare att jag inte gett mig och känt att nu var det nu eller aldrig! För det här livet ska ingen behöva leva, ja sedan finns det alltid dem som har det värre och jag bryr mig verkligen om andra men jag kan ju bara jämföra med mig själv och tänka hur pass värdigt liv jag vill leva. Att få en diagnos har både varit bra och dåligt. Känns som en lång tuff väg att gå, DBTbehandling som pågår 1,5 år 2gr i veckan och jag har inte ens kommit med i gruppen än, ytterligare väntan..suck!
Hopplösa tankar på att vara själv, på att aldrig träffa någon riktig kärlek, att inte ha några drömmar, att vara "fast" på samma ställe i och med behandlingen, och tänk om jag aldrig kan lära mig detta som de flesta kan? Tänk om jag inte kan bli fri Borderlinesymptomen och lära mig hantera mina känslor till min fördel...
Men nej jag måste tro det och jag tror faktiskt på det! Jag kommer lära mig, jag kommer må bättre, jag kommer bli fri!!! Jag vill ju verkligen må bra, jag tycker det är intressant och jag är motiverad! Men...just nu är jag bara djupare ner i mörkret än på länge..
Allt blir såklart inte bättre för att man får en diagnos eller medeciner, men...Ibland kan man behöva en extra skjuts lite extra hjälp kanske av medeciner men jag tror inte på det i långa loppet. Att prata och skriva är väldigt bra tror jag och skulle rekommendera alla det för alla har vi något problem eller hjärnspöke.
Men i och med min diagnos känner jag mig mer "okej", om man läser på wikipedia el who el sådana "rikitga" sidor skrivna av lärda, vuxna människor så ser jag ju att jag är inte "störd,sjuk i huvudet, fel, hopplös,utan räddning" men jag har problem, svårigheter som de flesta har men just i mig är dem extra starka och de rör ofta till det väldigt mycket. Jag drunknar i mina känslor men med rätt hjälp, rätt fokus på de speciella sidorna hos en Linetjej så hoppas jag verkligen att det kommer ge mer än den vanliga terapin och jag tror på detta. Har varit på infomöte och allt de pratar om passar så väl in och jag ser fram emot att lära mig detta!
Jag önskar bara jag hade någon vid min sida...Han..
Kram till ER och kämpa på!!
Min email ä
Små stunder
Har precis varit ute med ett glas vin och en cigg, sitter i en kompis lgh över helgen, hon är inte hemma men jag är här för att kunna synda ifred.. Hetsäta, dricka vin, röka.. Jag dränker min ångest i tvserier som får min värld att försvinna för en stund. Små stunder någon gång ibland kan det kännas bra, jag ser ett ljus en framtid, en chans att lära mig må bättre, att hitta mig själv, att uppfylla mina drömmar men de stunderna är så otroligt korta, sedan kommer verkligheten ifatt. Frågorna varför han lämnade mig, var det inte på riktigt. Hur ska jag kunna gå vidare?
Jag bor hemma hos mina föräldrar är snart 28år, har inget jobb, några vänner men de har egna liv, föräldrar som jag inte kan prata med, hur mkt jag än önskar att jag kunde visa dem mina käsnlor går det inte! Jag vet inte om jag tycker synd om dem att de fick en så misslyckad dotter eller om jag är rädd att de ska svika, genom att säga fel saker el inte förstå mig. Jag kan inte öppna mig och jag kan inte gå vidare.
Jag älskade honom av hela mitt hjärta, vi hade allt planerat, jag sa upp jobb lgh allt för att flytta in hos föräldrarna med honom för vi skulle ut och resa en längre tid sedan komma hem skaffa jobb, nånstans att bo, bilda familj..
Drömmen var att bo på en gård och kunna försörja oss på detta, är ju fortfarande något jag vill men svårt rent ekonomiskt, fysiskt och psykiskt när jag är själv.
Jag har redan bott i lgh, har träffat de killar som finns i närheten, gått på fester, krogen, rest osv jag känner som att jag sitter fast! Måste hålla mig i krokarna då jag förhoppningsvis äntligen ska få KBTbehandling 2gr i veckan 1,5år så jag kan inte bara sticka som han gjorde.. Jag vill ju må bra jag vill ju lösa allt men jag känner mig så okapabel.
Vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, såg ju en lösning förut, jag hade äntligen hittat killen i mitt liv och skulle kanske va gift och ha familj i tidig 30årsålder men nu är allt borta!!
Jag vet att jag ska älska mig själv och göra saker för min skull men en av mina starkaste drömmar är att ha ett vanligt liv, bo på landet, ha djur, vara gift, ha barn inom några år och ha någon att älska som älskar mig lika mycket!
Har bara haft den kärleken en gång på 27 år så vet inte hur jag ska kunna gå vidare och förstår inte hur han kan om det betydde lika mycket för honom...
..........
Drowning
Jag håller på att drunkna!! I min sorg i min ångest.. Bara när jag tröstäter eller dricker vin o cigg lindras smärtan en liten stund men sen kommer det tillbaka fast värre..
Jag förstår inte hur han kunde lämna mig, efter att ha varit med mig dygnet runt i 6månader, vi hade hela vårat liv planerat och nu är han borta. Han vägrar prata med mig, har raderat allt med oss, svarar inte, ingenting!
Jg kan inte låta bli att klandra mig själv, har aldrig känt så för någon vi var ju ett
Tänk om jag kunnat varit annorlunda, jag fattar inte hur han bara kan vända ryggen till! Var allt bara en lögn??
Jag vet inte hur jag ska orka
...
Torsdag
Idag har jag varit och pratat med min "kompis" alltså min psykolog. Det kändes bra, jag gillar henne, kan inte låta bli att undra vad hon lever för liv.. Hon verkar va singel, inga ringar, stickade tröjor och typ 3 olika outfits, har säkert dedikerat sitt liv till psykologlinjen, bor i en fin lgh med en katt, sjunger i kör, går med stavar, läser mkt träffar några väninnor över ett glas rött ibland.. Men det är mkt fördomar, hon är trevli och snäll har lite humor har jag märkt. Hoppas hon är lycklig..
Själv är jag inte så lycklig, har hetsätit i smyg idag igen, kollar på mina serier, avsnitt efter avsnitt... Hade mkt att prata om idag men önskar att jag kunde visa mer känslor. Om ni har sett den bra filmen Mermaids med Cher och Winona Ryder och har sett badrumsscenen när Winona pratar med mamma Cher i sitt huvud. Typ så gör jag också, önskar jag kunde prata med någon. Önskar jag kunde orka ringa mina vänner och berätta. Önskar han kunde vara en sån som jag som har känslor som inte bara avgudar någon 24/7 i 6månader och sedan bara kan dra utan att vända sig om en enda gång!
Det gör så jävla ont! Ångesten finns där hela tiden och den enda gången jag kommer undan är när jag utför mina planerade smyg cigg/vin moments el hetsätarstunderna är dem 2 missbruken jag håller mig till nu men sen strax därefter är samma ångest tillbaka plus en ny ångest för det jag just gjort som jag lovat att inte göra igen.
Jävla skit! Om jag bara kunde visa vad jag känner, har ju inte den bästa relation till mina föräldrar men jag vet ju att de vill väl och att de finns här, jag önskar jag hade ett liv! Jag vill ju bara vara älskad och ha någon att älska.. Jag önskar jag kunde visa mer när jag är ledsen istället för att bli arg eller bara lida i tysthet. Visa att jag kan gråta, berätta hur ont det gör, säga hur hopplöst allt känns! Det är ju okej att säga sådana saker, jag bryr mig ju om andra så varför skulle ingen bry sig om mig..
Det är bara så svårt, har ju haft detta beteende i 27 år men jag hoppas att jag kan ändra mig lite för att kunna hjälpa mig själv..
Sätt gärna en rad om Ni har något att bidra med el så...
Idag
har varit en ganska bra dag, har haft 2 vänner o en bäbis på besök. Gick en promenad med hunden, åt lunch, fikade pratade men sen när de åkte var det fram med ett glas vin och en smygcigg. Ångesten kommer krypande och verkligheten är tillbaka.. Kämpar mot att inte hetsäta idag igen, går igenom allt ont i huvudet.. Bullar, choklad, makaroner.. Jag är själv, har ingen framtid inget hopp inga planer... vet inte vad jag ska göra.. Önskar jag kunde prata med mina föräldrar men det går inte, stänger in allt. Får väl fortsätta titta på nån an mina tvserie-boxar.
Saknar honom, saknar att ha någon, att må bra, att ha ett liv...
Vet inte hur det ska gå till
Tom ångest tom ångest thats the way it goes...
0 kommentarer | Skriv en kommentar
Ett försök
Då ska jag göra ett försök med en blogg då, tror det är bra för mig att skriva av mig lite plus att jag kanske kan hjälpa någon annan i min situation eller bara få lite fler ögon att öppnas för oss som står mitt i men ändå utanför.
Det kommer dock inte vara nån blogg som är perfekt på nåt sätt uppdateringar kommer nog att komma väldigt olika, men jag gör ett försök...
Så vem är jag?
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
0 kommentarer | Skriv en kommentar