Tack!
Tänkte tacka i Er i kommentarsfälten men blev ett helt inlägg istället så jag vill börja med att tacka Er tjejer som har lämnat kommentarer! Skriver mycket för min egen skull men även för andra, så det känns kul(i olyckan!?) att jag kanske kan hjälpa/inspirera eller bara få någon mer att inte känna sig ensam! För vad vi än tror så är vi inte ensamma.. Ni får jättegärna skicka mail till mig om vad som helst. Jag blev riktigt rörd av alla Era kommentarer och det gjorde min dag. Jag tycker absolut att om man känner igen sig och inte har någon hjälp så ska man söka hjälp för det går inte att klara allt själv och ensam är inte alltid stark.
Det har gått nästan tio år sedan jag "erkände" att jag mådde dåligt och det har varit många turer men nu äntligen i och med att jag fått en diagnos, men inte tack vare sjukvården utan tack vare att jag inte gett mig och känt att nu var det nu eller aldrig! För det här livet ska ingen behöva leva, ja sedan finns det alltid dem som har det värre och jag bryr mig verkligen om andra men jag kan ju bara jämföra med mig själv och tänka hur pass värdigt liv jag vill leva. Att få en diagnos har både varit bra och dåligt. Känns som en lång tuff väg att gå, DBTbehandling som pågår 1,5 år 2gr i veckan och jag har inte ens kommit med i gruppen än, ytterligare väntan..suck!
Hopplösa tankar på att vara själv, på att aldrig träffa någon riktig kärlek, att inte ha några drömmar, att vara "fast" på samma ställe i och med behandlingen, och tänk om jag aldrig kan lära mig detta som de flesta kan? Tänk om jag inte kan bli fri Borderlinesymptomen och lära mig hantera mina känslor till min fördel...
Men nej jag måste tro det och jag tror faktiskt på det! Jag kommer lära mig, jag kommer må bättre, jag kommer bli fri!!! Jag vill ju verkligen må bra, jag tycker det är intressant och jag är motiverad! Men...just nu är jag bara djupare ner i mörkret än på länge..
Allt blir såklart inte bättre för att man får en diagnos eller medeciner, men...Ibland kan man behöva en extra skjuts lite extra hjälp kanske av medeciner men jag tror inte på det i långa loppet. Att prata och skriva är väldigt bra tror jag och skulle rekommendera alla det för alla har vi något problem eller hjärnspöke.
Men i och med min diagnos känner jag mig mer "okej", om man läser på wikipedia el who el sådana "rikitga" sidor skrivna av lärda, vuxna människor så ser jag ju att jag är inte "störd,sjuk i huvudet, fel, hopplös,utan räddning" men jag har problem, svårigheter som de flesta har men just i mig är dem extra starka och de rör ofta till det väldigt mycket. Jag drunknar i mina känslor men med rätt hjälp, rätt fokus på de speciella sidorna hos en Linetjej så hoppas jag verkligen att det kommer ge mer än den vanliga terapin och jag tror på detta. Har varit på infomöte och allt de pratar om passar så väl in och jag ser fram emot att lära mig detta!
Jag önskar bara jag hade någon vid min sida...Han..
Kram till ER och kämpa på!!
Min email ä