ont
Det gör så fruktansvärt ont att bli sviken. Av någon man trodde man kände, trodde man var trygg med. Trodde aldrig att jag skulle behöva känna den här smärtan igen. Trodde jag var klar med det..Litade på honom. Jag vill banka och slå i mitt torra, svullna, rödgråtna ansikte.. Slå med knytnävarna, skära mig, skära bort allt fett jag lagt på mig. Men nej jag ska inte göra det. Tänk att han fått mig o känna såhär. Han som jag litade på, som jag gav allt till och som bedyrade att han alltid skulle älska mig och inte försvinna. Jag får ju inte tillåta det här men kan inte råför det. Har alldeles för låg självkänsla. Min dröm är borta. Min dröm är att älska och bli älskad, trodde jag hade allt det. Han hängde mig i hasorna som en hund, sen blev det jobbigt och sedan försvann han bara. Utan att så mycket som vända sig om en gång.. Som richard parker för er som sett pifilmen.. Det gör så fruktansvärt ont inuti och jag vill förflytta den smärtan för ärren på mitt skinn bleknar med tiden men inte ärren i mitt hjärta och min själ. Förhoppningsvis läker väl även dem och jag träffar den rättta rätta, men vafan trodde ju det var det här!
Fattar inte hur han kan leva loppan utan att må dåligt och tänka på mig?! Han gör det kanske fast jag inte märker det om han är nåt av det han var med mig och har ett uns vett i kroppen borde väl han också sörja?? Längta och undra hur jag har det? Men vissa människor är kkanske annorlunda, jag vet det finns de som varit lyckligt gifta i 20 år och som sedan nån lämnar nån och den fattar ingenting.. Men jag fattar mig inte på såna människor.. Tycker bara det är så konstigt hur han kunde vara som han var mot mig och nu.. ingenting...
Fattar verkligen inte och lägger allt på mig själv.. Mitt fel, jag är fel.. Men det är väl det som är felet jag får inte tänka så! Har väl aldrig varit helt stabil och kanske därför jag aldrig fått nån helt stabil snubbe...
Men jag hoppas fan det ordnar sig.. Snart..
Vill bli lycklig