Kossa
Jag kan vara en sån tjurskalle ibland... Jag ser mig inte som direkt tjurig, är mer lättsam glad och busig. Väldigt tolerant och förlåtande. Tystlåten kan jag bli om jag egentligen är tjurig.. Förutom mot mina föräldrar de behöver inte alltid ha gjort så mkt och ändå kan jag inte låta bli att irretera mig på saker de gör, saker de säger. Kan va småsaker som egentligen inte betyder nåt men då fräser jag till. Ibland tänker jag mig för och stoppar det hela men tillslut kommer det ut ändå.. De säger oftast inte så mkt tillbaka, ibland händer det. Men jag tror de har överssende med det. De vet ju att jag mår dåligt och med vår historia som är väldigt komplicerad har vi ju svårt med just kommunikationen tyvärr.. Önskar att det blir bättre men de tror jag faktiskt det har lite iaf.. Och är väl egentligen normalt att man irreterar sig lite på päronen då och då..
Speciellt om man bor ihop, är ju ite riktigt normalt att bo ihop med sina föräldrar när man faktiskt är vuxen. Det smärtar mig ju ganska mycket att de har precis det jag vill ha och velat ha så länge! Jag vill ju inte va deras lilla flicka längre o sitta o hänga hemma utan jag vill ju ha ett eget hem med en egen partner som jag kan göra allt med. Där jag känner mig trygg och hemma.Jag vet ju alla gånger jag bott mer än 4mil ifrån dem under en längre tid så har det varit jättemysigt att komma hem men att inte ha nåt val, att bli fast hemma efter 10 år utan så mkt till annat liv är rätt tufft.
Min mamma sa en gång när jag hade en släng av dödsångest när jag va yngre, började redan då att jag fick ångest av rex tänka på döden.. Att de skulle försvinna o jag skulle då bli själv. Min mamma sa då att även om hon älskade sina föräldrar och inte ville önska livet ur dem så var ju jag och pappa hennes nya familj som var viktigast, hon älskade oss mer än sina föräldrar! Det kunde jag inte förstå då, när jag satt i knäet inlindad i den snorgröna gamla handduken. Men nu på senare år kan jag det, jag kan verkligen inte säga att jag känt så i alla förhållanden men något utav dem har jag faktiskt känt så.
En av de saker som skrämmer mig mest är när mina föräldrar kommer dö, trots att vi många gånger haft och har en väldigt svår och tvivelaktig relation med mkt smärta och ilska så är dem ju det ända jag haft som mest permanent under mina 28år, så jag har ingen aning om hur jag ska klara mig!! Men när jag hade det där förhållandet så kände jag att med denna personen skulle jag kunna klara det, jag skulle så småningom kunna må bra igen bara jag hade stödet av denna personen! Som sedan visade sig att det stödet räckte tyvärr inte ens till affärn o tillbaka:(
Jag önskar att innerligt att jag kommer träffa den rätte snart och jag väljer rätt denna gång och inte romantiserar bilden och tror på det goda som kanske sitter alldeles för långt in i en komplicerad själ. Jag är ju ganska komplicerad själv fast ändå rätt lättsam som många säger iaf innan det blir så intimt, så jag behöver väl någon som själv är ganska stark och som faktiskt kan ta hand lite om mig också!
Jag vill också hinna få barn som mina föräldrar kan få vara mormor och morfar åt och från början ha en annan relation än den vi har. Att de kan få glädjas åt dem och slippa vara besvikna över som med mig.. Jag vet att de egentligen inte är besviken över mig som person men jag kan inte låta bli att känna så med allt som varit. Det jag säkert vet är ju att de är besvikna för min skull. Att de blir ledsna när jag är ledsen men det får ju inte mig att må bättre..
Nu ska jag hänga vidare med mina polare, är nog lite sugen på david faktiskt, han börjar bli snygg och sedan tror jag han är en jäkligt hedlig och snäll kille, förutom badboyen dylan då som jag skulle välja först men jag kanske borde ta david enligt mina nya regler( är gamla beverly hills ja snackar om;)
Men allvarligt talat...
det måste väl gå att både va attraherad till en kille som man kan ha kul med och som man kan lita på och känner sig tryggast i världen med...eller är det bara i sagor o filmer?!
(o ja, han får gärna gilla hästar också men inte gärna va gay;)