Tankar
Det här nya vädret med halka, tö, ett grått skimmer när man ser ut genom fönstret.. Varmgrader.. Det får mig att må dåligt! Ångesten blir värre och ligger som en stor molande klump i mig.. Jag vill ju vara glad! Jag vill må bra! Jag tas med en rejäl dunderförkylning också och det brukar i vanliga fall locka fram ångesten som redan är påtaglig nu så känns bara skit just nu.. Kanske jag brukar skriva men som sagt jag skriver främst för att få ur mig en del känslor så jag kan inte låtsas att det är guld o gröna skogar för att det är roligare att läsa om. Jag vet också att finns det andra som inte mår så bra kan det faktiskt vara stärkande att läsa om andra som också mår skit. I allafall tycker jag så! Det bästa vore såklart om alla kunde vara rosenskimrande lyckliga hela tiden men verkligeheten ser ju inte ut så.. Har den nog aldrig gjort men jag tror ändå att det var lättare förr.. Dagens samhälle med alla måsten, alla förväntningar om hur du ska se ut, hinna med, göra osv tror jag har en dålig inverkan på speciellt många unga. Idag finns så otroligt många val som kanske inte var lika många förr, det känns som att man blir mer påverkad utifrån och även fast man inte vill så oroar man sig över vad andra sak tycka...
Jag har mått dmestadels dåligt i många år och tyvärr blir det en trygg vana fast man inte mår bra i det så är det det enda man känner till och det är bara inte så lätt att tänka "det blir bättre, ryck upp mig" osv
Är som att be någon i rullstol att bara ställa sig upp o gå.. Funkar inte riktigt så...
Har rotat lite i mina gamla gämmor och hittat massa brev från vänner som vi skrev till varandra i mellan, högstadiet och gymnasiet. Jag önskar så att jag kunde gå tillbaka i tiden och hjälpa den udda, ensamma, förvirrade tjej som kämpade med livet redan då och inte anade att det bara skulle bli värre. Hittade även lite nerklottrade sms från olika killar, vad jag önskade att jag bett dem att fara o flyga men jag höll mig kvar. Trots att jag blev förnedrad gång på gång och de små ögonblicken när jag faktiskt fick känna mig som deras viktigaste princessa var ju alldeles för få i jämförelse med tiden emellan då jag fick kämpa för att få deras erkännande och bara genom det känna att jag dög..
Har ett brev som jag nu inte längre har kvar som mitt senaste "mr" (om man nu kan kalla den veka vilsna själ för en mr?) han hittade dessa och krävde att jag skulle kasta dem och fick ingående förklara dessa 10 år gamla brev. Jag hade inget större problem för jag älskade ju honom och jag hade inte velat att han skulle ha brev från sina ex men det räckte tydligen inte.. I ett av dessa skrev iaf min dåvarande att han varit inne i en affär och hört ett par prata om en duk som damen ville ha och gubben fräste; vi ska fan inte ha nån sån duk!! och så skrev min dåvarande att så skulle han aldrig nånsin behandla mig. Jag tyckte det va så fint skrivet, så ärligt, så enkelt. Det är ju ett sånt förhållande jag vill ha. Denna pojkvän var aldrig elak mot mig på detta sätt men tack vare hans svartsjuka och det största problemet hans andra älskare; ölburken så sket det sig.. Jag har många gånger varit denna dukkvinna och visst det värre saker man kan råka ut för men jag kan ändå förstå hur hon sjönk ner i sina skor, blev tyst och kände sig åter värdelös och liten. Alla kanske inte skulle reagera starkt på detta men jag vet att det finns många som gör det och det är inte bara vårt ansvar, vi som är de extra känsliga utan det är även våra anhörigas ansvar.
Jag läste på en annan tjejs blogg om borderline att vi som är extra känsliga blir lätt anklagade för att allt är vårat fel men vi vet oftast våra problem och kämpar med dessa och vill oftast inte vara elaka med flit utan vi vill bara så gärna få visa våran extra starka kärlek och få densamma tillbaka men missförstår ofta saker lite lättare än andra. Har också lätt att falla tillbaka i vår värdelöshet som vi känner när någon kritiserar oss för vi tror innerst inne att vi är riktigt usla och när den vi älskar mest säger något som kan tolkas åt det hållet så brister allt!
Man får ständigt kämpa med sin självkänsla just för att någon annan inte ska kunna påverka mig så negativt, en annan person med inte fullt så mkt känslighet kan sålla bland orden och meningar och se att iblande kanske sakerna de säger beror på att de själva har en dålig dag, eller deras små issues som de säkerligen har med sig själva, eller att vissa saker är helt enkelt inte okej att säga och då har jag faktiskt rätt att säga ifrån!
Lite som det stod i den andra bloggen att en person som har tex stukat fingret gör ju dess omgivning allt för att underlätta, kanske hjälper den att öppna påsen, undviker att stöta till det skadade fingret och det är likadant med oss som har det stukade fingret inom oss, i hjärtat, hjärnan el själen. Sedan menar jag inte att man ska behandla oss som små kycklingar för vi tål mer än Ni tror. På gott och ont, jag kan lätt bryta ihop totalt och må så skit som vissa andra aldrig behöver känna men samtidigt hade jag inte varit så "stark" som jag är tror jag inte att jag blivit sån som jag är. Jag hade inte stannat hos en hopplös kille i åratal som jag fick kämpa för varje dag att inte säga fel saker och vänta och vänta på att få höra nåt bra om mig och på så sätt få lite positivitet i själen för att orka med veckans sex andra dagar då man inte fått något tillbaka...
Nu måste jag snart bestämma vad jag ska göra och det känns bara som jag står inför ett stort mörkt hål att kasta mig ner i, ingen aning vart det leder, hur jag ska göra när jag hoppat el vad som finns där eller hur jag ska hitta nåt.. Hoppar jag inte ner i detta mörka hål får jag vända mig om och gå in i den mörka mörka skogen igen där det inte finns nåt förutom min ensamhet och mina hopplösa tankar....
