Rädd
Jag är rent ut sagt livrädd! För hur det ska gå, jag vet att det är jag som är king of my castle men har ju inte ens nåt castle och jag vetefan hur jag ska klara av detta!! Vill verkligen bara bli fri och lycklig, kunna må bra och slippa den här ständiga vidriga följeslagaren som bara ger mig ångest, rädsla, hopplöshet, tomhet m.m
Har kollat massa beverly hills och desperate housewives och jag vet det är bara en film men de säger mkt kloka saker där... Lynette pratade om att det är lätt att glömma bort vad man faktiskt har. På sin bröllopsdag är man lyckligast i världen och man blir hög bara på tankarna av att man gör någon annan lycklig och att just den här fina mannen älskar mig och vill ha mig! Sen vartefter tiden går så glömmer man detta och letar ständigt efter saker "utifrån" som man tror kan göra en lycklig. Man söker och kanske provar dessa stimulin som kan vara allt möjligt från olika jobb, kläder, alkohol,saker till hemmet, resor, otrohet osv men man blir ändå inte lycklig.. Varför? Jo för att det hålet man försöker fylla inom sig kanske redan är fyllt fast man har glömt detta... Tror det stämmer in på många nu för tiden.
Jag och en väninna återkommer ofta till den frågan i kärlekslivet; När ska man vara nöjd? Ska man bara "nöja" sig? ska man alltid tro att det finns något bättre? Ska man inte nöja sig förän man fått den känslan man tror sig kunna finna då man är helt tillfredställd och dessa frågor och tankar inte förekommer??
Min mamma har också sagt att när du träffar rätt så känns det! Jag har alltid avfärdat henne med att hon vet inte hur det är att träffa kärleken idag, hon och pappa träffades under gymnasiet (fast de gick inte ens i gymnasiet för de behövde man inte då, kunde jobb utan behörighet till allt) Men idag har jag vänner som dejtat på internet oavbrutet i 2års tid och inte hittat rätt. Jag har vänner som varit ihop med sin highschool sweetheart och blitt dumpad av han och ändå inte veta riktigt varför. Jag har vänner som i 10 års tid velat ha ett förhållande men aldrig fått nåt! För att inte tala om mig själv som haft förhållanden nästintill oavbrutet i mer än 10 års tid men det har alltid slutat med hjärtesorg och förtvivlan! Jag har haft killar jag inte ens varit intresserad av utan tagit dessa bara för att de gillade mig, killar som värderade förhållanden till ölflaskan högre än mig, killar som stängt mig ute, som gjort mer vad sina föräldrar sade än mig trots att vi bott ihop. killar som inte vågat stå för att vi varit tillsammans, killar som haft andra bakom ryggen på mig, killar som anklagat mig att ha haft andra lika ofta som jag verkligen försökt att visa denna person att de inte finns någon annan för mig, killar som ständigt talat om för mig att när jag blivit "snäll" så kan vi ha det bra, allt är mitt fel och jag söker ständigt bekräftelse från andra genom att gnida fittan mot dem och erbjuda dem rumpa osv!!! Jag kan bara säga att jag har aldrig varit otrogen.. Jag har sagt och gjort saker som jag inte direkt är stolt över, jag har missförstått och missförståtts men jag har bett om ursäkt och jag har väldigt sällan menat att vara elak mot någon. Jag är en väldigt speciell och kan vara väldigt känslig person därav många missförstånd men innerst inne är jag rätt lätt. Jag vill bara bli älskad och få älska tillbaka helt ärligt enkelt och okomplicerat!!
Det jag menar är att de inte är så lätt! Iaf har det inte varit det i den här delen av världen.
Sedan har vi vissa som verkar gå igenom livet på en röd ferrari, visst alla har det svårt ibland och nej jag tycker inte bara synd om mig själv men jag tycker att om det finns 10 svårigheter att dela ut, snälla vad jag önskar att de kunde spridits lite!! Ge alla en svårigheter var eller två på en person men jag tycker att när det börjar komma upp i 80-90% svårigheter på en person som de gör för mig så tycker jag att NU RÄCKER DET!!!
Det finns alltid dem som har det mkt värre och det vet jag och jag är ledsen för deras skull men jag är ju bara mig själv och kan bara jämföra mig med det jag vet och mina problem.
Jag vet att jag har och haft ganska mkt mer problem än många andra "vanliga" människor och jag försöker se det som att jag lär mig ngt, försöker vända den smärta och förtvivlan jag ofta känner till ngt positivt men nu börjar jag tröttna. Jag önskar ingen annan allt det helvete jag gått igenom på en förhållandevis kort del av ett liv. Men ändå jag är snart 30 och de flesta lever inte upp till 90 så jag har väl typ gjort 1/3 av mitt liv och den delen har mestadels varit olycklig och smärtsam och många gånger funderat på denna gåva av liv som för vissa aldrig blir en gåva utan bara en smärta som man måste göra sig fri ifrån. Jag har flera gånger tänkt att det kanske inte var meningen att jag skulle leva, vissa kanske inte ska få må bra... Men sen har jag ändå den där lilla delen som ständigt fräts ner av slag och sparkar och svek som ändå hoppas på att få stå med rosiga kinder, vid ett rött hus omgiven av djur, barn och en man som tittar beundrande på mig och jag ler. Ett äkta leende som jag inte bara kan stoppa som kommer ända inifrån och ut och in igen!! Snälla låt min dröm bli sann!!