Aj
Jag har ont, så ont... Vet inte om de har med medicinen el mitt fysiskt nedsatta eller att jag bara äter socker o kolhydrater men det går inte över. Jag vet att det bara är jag som kan ändra på detta, men jag kan inte! Ingen förstår, de kan inte se under mina lager av smink, mitt påklistraade falska leende och min tomma blick vänder jag bort i rätt tid innan tårarna och smärtan lyser igenom. Jag kan inte låta bli att tänka på honom och vad han gjort mot mig. Att jag lagt hela mig och mitt liv i hans händer, jag litade på honom. Trodde jag var klar med den här delen.
Smärtan inom mig gör så ont, den river och sliter ner mig håller mig nere på botten av det svarta hålet, jag får kämpa för att komma upp och få luft ibland för att inte förloras helt i det mörka djupet. Men jag orkar inte ta mig upp, finns inget där som lockar mig, jag orkar varken psykiskt eller fysiskt. Jag vill göra mig själv illa, repa, rista in och skada min hatade kropp som bara blir större för varje dag jag trycker i mig det enda sällskap jag har. Vill förflytta smärtan inuti till utanpå för jag vet att dessa skador läker, ärren bleknar men skadorna och ärren inom finns ständigt där, blödande och redo att brista och gå upp när som helst. De är infekterade och gör mig illa varenda sekund. De hindrar mig från att leva ett normalt liv, att se mig i spegeln, att vara nöjd med mig själv, att gå ut med stolthet i blicken, att göra något jag vill vad jag nu vill, att vila tankarna från den jagande ensamheten och sorgen. När jag äntligen somnar och lyckas sova utan att drömma om honom vill jag aldrig vakna, vill inte möta den sorgliga, smärtande verkligheten.
Var inte oroliga, jag är för feg för att ta livet av mig. Plus att en liten jävla del i mitt uppfuckade jag hoppas fortfarande på att jag ska förtjäna lyckan en dag...
Man kan tycka det är ett egoistiskt och fel val att ta sitt liv men enligt mig med facit i hand vet jag att det tar jävligt mycket guts och man måste ha en oerhörd smärta inom sig för att klara av detta så jag förstår dem som gör det. Ska man leva för att göra andra glada bara om man själv har tappat allt? Sedan önskar jag såklart att alla kunde få den hjälp de förtjänar och kunna få leva ett drägligt liv så de slipper göra sådana saker..
Så nej jag ska inte ta mitt liv men just nu känns det bara inte som att jag har så mycket att leva för..
Hoppas Ni mår bättre!