...
Jag vet inte varför förra inlägget inte kom med några enter eller liknande.. Tycker själv det är jobbigt attläsaentextsombaragåriett!! ;) Tänkte på de jag skrev som min mor sagt att när det är rätt så känner man.
När jag träffade min Mr x så va de verkligen så! Då tänkte jag att det otroliga hade hänt, morsan hade rätt!
Vet inte om man kan kalla det kärlek vid 1a ögonkastet, han var ju egentligen inte min typ av de lilla jag visste då men det sa verkligen bara Klick! Våra ögon möttes och nåt hände och sedan efter den dagen kunde vi inte tänka på nåt annat än varandra! Vi flyttade ihop med desamma och var tillsammans dygnet runt i ett halvår, ständigt i varandras famn eller hållandes en hand... Allt bara kändes så rätt, jag lade undan mina misstankar om att han skulle va gay!?! och allt flöt bara på...
Vi hade samma värderingar, var otroligt lika på många sätt, envisa ensamna förvirrade själar som behövde varandra så mycket! Jag har oftast alltid velat bo på en gård ha djur osv så det är viktigt för mig att mannen också vill det och det ville han men jag började tycka att han va lite lat ibland. Jag gillar de här från förr att mannen kanske står lite mer för de praktiska sakerna som kräver mer muskelstyrka som männen oftast har och kvinnorna sköter det här lite mer fixandet och ompysslandet. Jag vill verkligen ta hand om min man och känna att han tar hand om mig! Sen är jag inte den som är den, tycker såklart att han ska veta vad man gör med en dammsugare (på golven) och hur man lagar lite mat och jag hjälper mer än gärna till att ta i, banka, hamra och bli lite skitig!
Men sen kom det andra som var att jag kunde se lite otacksamhet, min familj bjöd generöst på mat, husrum och presenter. Jag är van vid att tacka och visa lite tacksamhet men många gånger fick jag skämmas över hans beteende. Jag tänkte att kanske övereagerade jag för alla tyckte ju att han va så bra. Men nu i efterhand har jag fått höra att även andra reagerat på att jag var den som fick ta befälet, se till att saker blev gjorde, fick styra upp och fixa grejor. Att sedan sticka iväg utan att säga för hur länge, säga att det bara är i min hjärna som han aldrig skulle komma tillbaka, att det är nåt jag hittat på, att dagarna innan säga att våra planer fortfarande är "på" och att han älskar mig. För att sedan sticka, vägra höra av sig eller svara på nästan två veckor och sedan säga att nu är det slut, det bara är så, finns inget att göra något åt... Det är för mig konstigt!!! Får mig att tvivla.. På mig, på honom, på andra..
Andra har sagt hur bra vi passade ihop, jamen varför händer detta då??
Är det jag som gör att han inte ville stanna, hade han rätt när han sa att han var tvungen att vara arg på mig, att han var tvungen att skrika åt mig för annars fattade jag inte??
Han visste inte om att jag kunde må dåligt när vi träffades, vi pratade lite om det men det blev mer så att jag fick axla rollen som den starka. Kanske blev det för mkt för mig, kanske kunde jag inte tro att jag kunde vara lycklig, kanske behövde han någon som inte själv kunde bryta ihop?
För det gjorde jag och jag skäms över vissa gångerna, men jag kunde verkligen inte rå för det. Jag hoppas och önskar och tror att jag kommer att övervinna detta och att det inte ska behöva bli så kraftigt igen men samtidigt så är man ju två.. Jag kanske skulle klara mig bättre med någon som faktiskt var lite starkare än mig själv, som kunde ta mina utbrott, som var lugn och trygg och kunde ta mig i famnen när jag som mest behöver det.
Jag vill så gärna vara det för någon men har väl nästan aldrig haft någon som varit så för mig, på riktigt.
Då blir det svårt, att ge av mig själv utan att kunna få fylla på med rätt saker tillbaka.
Det måste väl finnas såna killar? Jag har väl inte tittat på de rätta ställena antar jag..
Hoppas han hittar mig, el rättare sagt hoppas vi hittar varandra!!
Jag menar vill ju inte vänta hur länge som helst! Men sen ska man ju ha rätt att varje dag må bra o va lycklig också väl...
Jag har fortfarande inte gett upp hoppet om att han ska vara den personen. Är det som är så svårt, hur ska jag tänka. Jag vill gärna ge människor både en och tio chanser. Men kanske borde jag inte det. Jag tycker ändå att med facit i hand är vi otroligt lika och skulle kunna ge varandra den chansen för vi har sårat och svikit varandra på konstiga sätt som bara vi kan förstå men samtidigt har jag ju gjort detta många gånger förr. Jag är inte själv felfri det står jag för och kan därför inte begära detta av någon annan men ändå jag kanske borde tänka bortom min längtan och romantisering och tänka att denna person är kanske inte rätt för mig. Jag kanske inte ska behöva såras på detta viset och det kanske finns en annan som har allt det här jag behöver att ge mig om jag bara vågade....???
ps, kollar min text och ser att skiten fortfarande gårietttrotsattjaggör enter och mellanslag!!
Nån som vet vad det beror på??
Trevlig Fredag btw